onsdag 30 december 2015

Äntligen plast!

Som jag har väntat! Och larmat. Och samlat. Men gett upp när inget hände. Och nu händer det! Vi ska få börja samla in plastavfall separat. Plats som ska återvinnas - inte brännas!
När jag köpte torpet började jag spara allt mitt plastavfall på vinden. Och bara väntade. Och frågade runt. Och hade radio Vegas reporter som gjorde en "juttu". Minns att hon beskrev mina samlingar som duvor i taket - upphängda plastkassar med platsburkar i. Måste ge upp och bestämma att avfallet skulle köras till Stormossen. Också då med en Vegareporter. Ett helt bilsläp fylldes och reportaget gjordes både på torpet och på Stormossen. Vad det skulle vara skoj att höra de här två reportagen nu.
Efter det har jag snällt lagt allt i brännbart. Och fått vara med i Tv som sorterare - med kamera och reporter på min egen gård. Och så skrev jag i skolbladet om sortering.
Förstår ni nu att sortering ligger mej varmt om hjärtat.
Nu väntar jag med spänning på var plastinsamlingsställena ska komma. Och ja - naturligtvis börjar jag redan spara alla tomburkar och annat lämpligt plastmaterial. Gör du sammalunda! Vi har inte råd att bränna upp (eller ännu värre - dumpa) dyrbart råmaterial!



tisdag 29 december 2015

Motion

Hitta en motionsform som du gillar. Gör motionerandet till en vana. Är du riktigt lycklig blir vanan ett behov.
Jag tycker det är dit jag har kommit. Förmiddagspromenaderna har blivit ett behov. Med eller utan stavar. Nästan varje dag som inte innehåller någon annan form av motion. Alltid samma rutt. Mina älskade småhuskvarter och Arboretum. Med telefonens kamera i beredskap. Ca 45 minuters vandring. Ca hälften av det antal steg som rekommenderas per dag.
Idag kändes det så starkt att jag lämnade bort morgonfilmen. -10 grader,sol, rimfrost. En naturupplevelse! Rosig om kind kom jag in och fick så småningom en rykande kopp kaffe. Livskvalitet! Fortsätter det så här lär ni nog få se många bilder från småhuskvarteren/Arboretum.


lördag 26 december 2015

Inte mera

Så här efter julafton kan jag inte låta bli att glädjas över att jag egentligen inte sysslar med julklappar mera. Varken ger eller får. Det är klart att det hade sin charm att söka trevliga saker åt släkt och vänner. Och att det var bra att få nyttiga saker till hushållet när man skulle bygga upp det från noll. Men inte aktuellt mera. Om man inte räknar små symboliska saker. Själv ger jag helst sånt som jag tillverkat - antingen matvaror eller pyssel. I år hade jag en del dörrkransar som jag delade ut. Och om jag ger nåt köpt ska det vara smått - också till formatet. För att inte belasta någons redan överfulla skåp. Är så glad över de saker jag själv har fått - de hittar sin plats.
Tror att jag i mycket är påverkad av flyktinginsamlingen i höstas. Att sortera det överflöd som människor gett. Naturligtvis för att hjälpa men säkert också för att få rum i garderober och skåp.
Vill inte ha mera. Borde hellre gallra. Ta som exempel badhanddukar som tidigare var nåt som kunde komma som julklapp. Jag har så många att jag inte på något sätt kommer att nöta upp dem under min livstid. Fullt i handdduksskåpet. Och det är inte det enda jag har många av.
Mitt problem är dessutom att jag inte förmår mej att kasta bort saker. Så det gamla finns kvar om det kommer nytt.
Hade tänkt köpa mej nåt nytt till julen men kunde inte komma på något jag behövde/ville ha.
Men kanske ändå - nu när klädrean börjar på riktigt... Kläder brukar ju bli snyggare i takt med att priset sjunker. Och nog kan jag glädjas över nya saker ännu - tack och lov.


torsdag 24 december 2015

Julafton

Viola Renvall får stå för julaftonens predikan. En längre skriven av mej själv kan man få genom att läsa det jag skrev ifjol (klicka)

 Julens verkliga hemlighet 
   
Har du sett spåren om morgonen
av någon, som gått förbi ditt hus
i mjuk, vit snö
nära julen,då alla träd har prytt sig
med lustiga hättor.
Då undrar du kanske - vem?
ett flyktigt ögonblick.
Så utplånas dina tankar.
Om jag sade dig vem
som gick därute
kväll efter kväll förbi,
skulle du tro mig då?
Det är julens verkliga glädje
Någon som inte begär presenter,
som bara vill ge,
någon som bär röda tulpaner
till de sorgsna,
doftande brödkakor till de fattiga-
En flicka med ljuskrona-
En gosse med gloria-
Någon som säger: Följ mig!
Glöm dina egna önskningars
långa lista!
Det finns så många  att göra glada.
Julens verkliga hemlighet
går förbi ditt hus i snön
och kallar på dig.
(Viola Renvall)

onsdag 23 december 2015

Jul igen

Vi stretar och ställer till jul. Handlar, städar, pyntar. Njuter. Vill ha det som förr trots att som förr inte mera finns. Kanske som förr inte finns för någon men det märks nog speciellt för den som mist någon som varit en del av julgemenskapen. Någon som man delade förberedelserna med, någon som man njöt av friden tillsammans med.
Inte så att jag för egen del säjer att min jul är ett problem. Jag har ju alltid tagit vara på julen på mitt eget sätt och det finns kvar. Plus att en del nytt och fint har kommit in. Program, gemenskap. Men nog är julen en tid när det stora vemodet rullar in. Kan kännas bra och milt och det gör det för det mesta. Men så ibland hugger det till. Mitt hugg kom idag när jag plockade fram en gammal och nästan grotesk julprydnad. Vi hade haft nåt gemensamt skojigt med den och det blev bara plötsligt så stort. Så är det och det rår vi inte på.

Vill önska mina bloggläsare av alla slag en fridfull jul - med glädje, vemod och eftertanke.




Bara glömt

Facebook berättar så trevligt för mej vad jag gjorde "den här dagen" under alla år jag har varit medlem. För ett tag sedan hade jag (för ett år sedan) skrivit ett i mitt tycke förträffligt inlägg om att man borde byta matvaror inför jul. Dvs sånt som man tillverkar. Fick många glada positiva kommentarer på Fb. Men det där hade jag ju glömt. Man måste ju börja i tid. Jag måste börja med att bjuda ut min goda julsenap, min förträffliga kålrotslåda och mina underbara pepparnötter enligt min mammas recept. Och jag måste i tid efterlysa inlagda sillar, kanske pepparkakor och eventuellt nåt annat som finns hos nån av er. Och så bestämmer vi byte. Kan ni inte påminna mej nästa år så vi får igång det?


söndag 20 december 2015

Som på Strömsö

Hittills idag har det gått som på Strömsö. Fick en lånetelefon som är mycket bättre än min egen. Stod och väntade utanför Gigantti litet före 12 - fick service genast de hade öppnat - och fick utskrivet garantibevis till telefonen. Och hann handla mat innan det blev för tjockt med folk i Stenhaga.
Men det bästa - for via Loppis och hittade en jacka för 25 e. En fin brun Icepeak dunjacka. Blir en värdig ersättare till den som brann (se gårdagens inlägg). Tills jag hittar det ultimata - en lodenrock.
Och hela färden avslutades med ett gemytligt julbesök.
Så nu gäller det bara hos reparationsfirman imorron - att de accepterar att reparationen är en garantisådan.
Bild tagen med lånetelefonens kamera

lördag 19 december 2015

Inte som på Strömsö

Nej - idag gick det inte som å Strömsö.
Skulle ta min telefon som hade varit på laddning.
ERROR: Unable to find a bootable option. Press any key to shut down.
Den texten mötte mej. Försökte med mina gamla knep - volym+ ström på, batteriet ur. Ingenting - jo den surrar till och visar NOKIA men sen igen ERROR. Besökte min operatör som inte heller lyckades. Nu är jag utan telefon - ska besöka reparatör på måndag. Googlade och hittade nåt recept men tror den får bli servad av proffs. Har garanti på den ännu. Men utan telefon! (Läs utan Internet på fickan!)
Sen på kafé på stan. Tyckte det började lukta bränt då jag hade satt mej. Och jo - min nya jacka som jag hade hängt på stolens ryggstöd hade fattat eld. Nära stolen ett par levande ljus som jag inte ens hade märkt. Reagerade snabbt men resultatet var ändå en förstörd jacka. Stort hål på ärmen. Men det var smått - skulle ha kunnat hända värre saker.Tjejen bakom disken kontaktade sin chef utan att jag ens bad om det och erbjöd 50 e för sveda och värk. Accepterade, felet var ju mitt men nog stod ljusen på klantigt ställe.
Att sånt. Men mig till heders kan nämnas att jag inte är speciellt upprörd.Världsliga saker. Och jag fick just löfte  om en lånetelefon. Och jackan - tja - den får väl bli en väst. Och det är ju inte ens kallt.


fredag 18 december 2015

Nästan men inte riktigt

Var inbjuden till skolans julfest. Och med glädje deltog jag i alla moment - julkyrkan, julgröten och abinas program. Härliga saker som tillsammans blev en vacker och stämningsskapande helhet. Som förr - fast inte riktigt. En komponent saknades. Den där ilande underbara känslan av ett - nu, nu börjar lovet efter en lång hösttermin. Den känslan får man bara om man har jobbat en lång hösttermin. Grattis till den, mina kolleger och alla andra som får jullov. Vi andra får bara tacka och ta emot en pärla på vårt halsband mot julen. Inte illa det heller. Och ett stort tack till abina för ett fint, proffsigt och juligt program.

Bilden lånad från gymnasiets Fb-sida



onsdag 16 december 2015

Bakfilosofier

Att baka handlar mycket om logistik. Har just logisticerat mej genom två satser deg till pepparnötter - min mammas julsmåbröd. Två satser för att jag bara tycker så mycket om dem. Under bakningen finns det inte tid för så mycket annat. Degen ska rullas till småbollar, ugnen ska vaktas och slutligen ska de svalnade småbröden försiktigt fås ner i julsmåbrödsburkarna. Och det där ska gå i jämn takt så ugnen inte är tom och småbröden inte bränns.
Litet hinner man i alla fall göra. Smaka och filosofera. Smaka på degen - det blev väl inte för mycket ingefära i deg nr 2? Smaka dem som blev litet brända och inte platsar i burkarna - tycks ha litet ojämn ugn. Smaka på dem som av nån anledning blev fula. Och ibland smaka bara för att det känns så frestande.
Tankarna gick till svunna tiders jular i jämförelse med dagens. Mitt julbak - utan att blinka använde jag smör, vitt mjöl och socker. Lyxvara förr i tiden. Lyxvara som man kanske unnade sej bara till julen. Tillsammans med en massa annat man unnade sej bara till julen. Se på Emil i Lönneberga så vet ni vad jag talar om. Men också min egen mor hade hela livet julen som den helg när det bullades upp på ett helt annat sätt än under resten av året. Det satt förstås i från barndomen - småbrukarfamilj med många barn. Det fanns nog inte  svängrum att välja lyxmat till vardags där. Men till julen - då ställdes det till. Grisen slaktades. Det bakades vetebröd. Minns att mamma berättade att björkaskan till lutning av julfisken hämtades från skolans kakelugn - hemma eldade man inte med så fin ved. Men jul ställde man till och det blev nog något som följde henne hela livet. Trots att tiderna var bra och vi hade råd att välja vad vi åt också till vardags och andra tider av året.
Jag misstänker att den som inte har varit med om fattigtider inte ser så stor skillnad mellan jul och andra helger. Vi äter vår innerfilé och bakar vårt vetebröd när vi vill. Men förstås - speciell julmat har vi fortfarande - tack och lov.
Och det hade jag idag också - pepparnötter. Var så mätt att den goda äggsåsen med potatis nästan var onödig.







måndag 14 december 2015

Pärlbandet

Som mina bloggläsare otaliga gånger förr fått höra så är jag en julmänniska. Lever upp inför jultiden - redan före första advent och efteråt minns jag höjdpunkter. Och det intressanta är att höjdpunkterna inte alls behöver vara det där som man kanske tänker på när man tänker på jul. Nej, höjdpunkterna eller pärlorna i halsbandet på vägen mot jul kan vara mycket oväntade. En nattmacka i det städade köket en sömnlös natt, julstädandet, ett möte med en människa på stan (vi blir ju alla så goa ju närmare julen kommer), vackra skyltningar på stan, hyacinten på nattduksbordet - ja det kan i praktiken vara vad som helst som fastnar som pärla på halsbandet - det halsband som finns kvar också efteråt när jag vill minnas. Imorse fick jag en lysande pärla när jag var på luciamorgon i kyrkan. Ett långt och fint program - mycket folk. Lucia med tärnor, medarbetarkören, musiker och präst som höll andakt på tre språk. Glad över att jag som pensionär kan ta del och samla pärlor också på dagtid. Visserligen samlade jag pärlor på halsbandet också medan jag jobbade men nu får jag leva ett långsammare liv och det är som om pärlorna skulle fastna bättre då.




torsdag 10 december 2015

Om humor

Var nyligen på en tillställning där jag kände mej avvikande. Det hölls ett föredrag som väckte stor munterhet hos de flesta. Det skrattades högljutt. De flesta gjorde det. Inte jag. jag satt med ett - vad jag föreställde mej- artigt leende på läpparna och kände blodtrycket stiga.
Har tänkt mycket på varför jag reagerade så annorlunda än de flesta. Och vad det egentligen handlade om - föredraget eller föreläsningen som det hette. Och varför ogillade jag?
Nå för det första var ju föreläsaren något av en ståuppkomiker. Och ståuppkomik gillar jag definitivt inte. För det andra fick man intrycket att det var en föreläsning med seriöst innehåll. I mina öron truismer inpackade i skämt. Dessutom fanns det flera saker jag gärna skulle ha tagit upp till diskussion. Och kontentan var att vi ska skratta mera för att må bra. Det var så tjoigt och tjimmigt att jag bara längtade bort.
Kom imorse att tänka på humorns väsen. Humor är en kinkig sak. Och viktig sak. Jag brukar tycka att om jag ska trivas en längre tid och på ett djupare plan med någon så måste vi på något sätt mötas i humor. Viktigt för mej fast jag igår säkert verkade helt humorbefriad.
Vågar inte ens försöka definiera den typ av humor jag gillar. Men det är mycket som får mej att uppleva att nånting är roligt. Kanske mera sällan jag skrattar högt (tyvärr) men nog kluckar jag av förtjusning och nog känner jag endorfinerna strömma till ganska ofta.
Det kan vara en finurlig ordvändning, en vardagssituation, barn som uttalar, spontanroligheter.
Tillbaka till föredraget - det var ju bra att de flesta njöt - det kan jag bjuda på. Och så vet jag  vilken livscoachföreläsning jag ska undvika nästa gång den bjuds.








måndag 7 december 2015

Lärargåvor

Såg ett inslag ikväll i MTV:s nyhetsutsändning. Som handlade om hur det blir allt vanligare att ge gåvor åt lärare. Man intervjuade en mamma med flera barn och en mängd lärare att ge åt. Hon talade om ett maxtak på 20 e. Nu förstod man inte om hon menade per barn och lärare eller totalt. En försäljare på Marimekko som prisade modellen med att ge presentkort istället för gåvor.
Och lärarna då? Från ett dagis. Nu skulle de ha haft tidernas chans att i ett nyhetsinslag på bästa sändningstid få sagt att otyget med lärarpresenter jul och vår borde få ett slut. Men icke. Istället räknar de upp vilka presenter som är trevligast att få. "Joulukuusenkoristeet, kynttilät, jotain syötävää tai juotavaa, posliinia..." För all del också egenhändigt gjorda saker.
Men hallå - hur kan man elda under en dylik tradition. Och hur vill man ha prylar av ett helt gäng barn? Prylar som oftast inte är till nån nytta. Var är miljötänket? Och framför allt - var är jämlikhetstänket? Hur ska en ensamstående förälder med många barn kunna leva upp till sånt här? Och hur känns det för det barn som inte har fått pengar hemifrån för att köpa nåt? Fy bubblan säjer jag. Nu körde ni nog fel,bästa kolleger. Antar att det här med personliga presenter mest gäller dagisar och lågstadier. Men för all del - nog samlas det ihop pengar i klass till andra lärare också. Förhoppningsvis inte så stora summor per elev får man hoppas.
Hur tänker ni - föräldrar och lärare och skolelever?



söndag 6 december 2015

Finlandia. Finland.

Lyssnade just helt traditionsenligt på Finlandia. I storstereon. Från cd. Hela stycket och inte enbart hymnen. Satt och mediterade i mitt trygga vardagsrum. Såg en tjock tallstam utanför fönstret. Och de blåvita flaggorna i kvarteret skymtade fram. Fick tom en vision av morgonljusningen - en strimma på himlen.
Tankarna gick till tider som jag inte har upplevt. Som jag hör om via mina föräldrar. Hört mamma berätta om krigssjukhuset och bomberna över Jakobstad. Om hur morbror stupade. Om hur fattigt det var. Om de evakuerade. Väldigt få berättelser från fronten har jag hört. Man talade inte om det. Det var för hemskt.
Och säkert har jag i min barndom känt av fattigfinland efter kriget - jag är ju född -52. Men det var inget man tänkte på.
Välfärden har ökat i vårt land och vi har det fortfarande tryggt. Vad man än säjer.
Men tryggheten har fått sina sprickor. Det händer kusliga saker väldigt nära oss. De kan hända hos oss också. Det krig som pågår idag är inget som märks - förrän det märks. En farlig underjordisk verksamhet. Som kan slå till var som helst. Och som i vissa länder slår till mest hela tiden.
Och det invanda har för många fått sej en törn. Det är så många nya människor här. De ser så annorlunda ut och talar så att man inte förstår. De beter sej så annorlunda.
Jag upplever att mitt liv är oförändrat trots det som händer omkring mej. Jag kan leva mitt vanliga liv och jag känner mej trygg i mitt land.
Men jag får inte slå mej till ro. Jag måste ut ur mitt vardagsrum med den finländska utsikten - ut ur min bekvämlighetszon. Jag måste på något sätt hjälpa till att få dem som kommit till vårt land att hitta sin plats i det finländska samhället. Om den processen misslyckas kan det gå riktigt illa. Om den lyckas - och till det behövs vi alla - kommer det att bli riktigt bra. Vårt fina demokratiska land kommer att fortsätta att vara en trygg plats för folket och vi får fortsätta att lyssna på Finlandia och känna att det brusar i bröstet av allt vi är stolta över och glada för. Grattis Finland på självständighetsdagen!



fredag 4 december 2015

Terminsrapport

Det kan passa bra med en rapport från den första terminen som pensionär nu. Nu därför att jag ska till skolan på självständighetsfest och studentdimission idag.
När jag tänker bakåt verkar det väldigt länge sen jag njöt av den varma hösten och satt på gården i stan och klippte mattrasor. Något euforisk över att jag fick vara ledig - dag efter dag. Bokade in frivilligjobb via Folkhälsan, hann gå på föreläsningar, gick på stavgång och kör. Egen förmiddagspromenad de vardagar som var utan annan idrottsaktivitet.
Sen kom det mera - både mera program och sånt som tog energi. Och det blev nog troligen så att det blev litet väl mycket som var bokat/fyllde tankarna. Det var sådant jag inte själv valde. Men programmet som kom till var superviktigt och har faktiskt gett mycket. Och det som fyllde tankarna är bara sånt som sker i livet.
Summa summarum har det varit en intensiv höst. Men den har känts tillräckligt ledig eftersom jag har lyckats med projektet fredad fredag nästan till 100 procent.
Och som fortsättning på den fredade - sköna helgrutiner. Det som jag litet funderade över - kommer vardag och helg flyta ihop - det blev inte verklighet. Jag känner av helgen lika intensivt som när jag jobbade.
Och jag har inte haft några jobbabstinenssymptom. Jag märker inte längre när klockan är 15 och skolan slutar. Kan sakna vissa moment i det sociala men det har kommit så mycket nytt att det inte är nåt jag tänker på.
Skönt med lugna morgnar - inga aktiviteter för pensionärer tycks börja tidigt. Om man nu inte ställer till det själv.
Nöjd med min tillvaro - men ska kanske freda fler dagar - åtminstone då och då - i framtiden. Jag ska ju pyssla också. Och gå ut och äta lunch. Och träffa ännu mer folk. Men aktiviteterna utanför hemmet - tex frivilligjobbet via Folkhälsan - är superviktiga och ger mycket.
Dessutom har jag just nu det som jag alltid har längtat efter - tid att ta in julen i mitt liv redan i adventstid.





onsdag 2 december 2015

Konstiga serier

Det tycks vara i tiden att producera serier som rör sej på gränsen till vad som kan förstås. Eller - egentligen går över gränsen.
Två som jag tänker på är Jordskott och Ängelbyn. Jordskott lämnade jag i mitten - blev för konstig. Och det senaste avsnittet av Ängelbyn bekräftade det jag har tänkt ända från början - den kommer att bli konstig. Men bara ett par avsnitt kvar nu så jag ska nog se till slut.
Jag kan acceptera konstigheter om det är klart från början - för då kan jag låta bli att se. Typ fantasy och rymdäventyr.
Men när en "vanlig" serie med normalt folk som äter, sover. älskar och begår brott börjar röra sej i det onaturliga - då är jag inte med. Som nu Ängelby. Det är inte farligt att dö - det är bara en annan dimension. Nåväl - så länge kan jag vara med. Men när de döda vistas på en förbjuden bana i bowlinghallen då vill jag inte. Konstig sten där nåt ska hända. Och en av personerna som enligt mitt förstånd har dött två gånger redan och sedan finns i den "normala" världen. Antingen är det nån symbolik jag inte förstår eller så rör sej serieskaparen på gungfly.Tänker på sådana - kanske labila människor - som ser en sån här serie och tror att det är sant. Allt blir bra om du kastar dej nedför stupet. Och så tänker jag på dumma  mej som ödar tid på att se sånt här. Men jag har lurats in i det via det vanliga i början!
Jag hoppas nån kan kullkasta min tolkning och lyfta upp serien.



tisdag 1 december 2015

Förkyld pensionär

Ska man vara småförkyld är det skönt att vara pensionär. Sådär som jag är nu - småförkyld pensionär. Så där litet att man nog är igång och skulle ha gått på jobb trots tungt huvud. Man gör ju så. Som pensionär kan man välja att inte anstränga sej, att befria sej från stavgång och vila när det känns så.
Och dessutom smittar man inte ner någon.
Men som pensionär utsätts man inte heller för smittor och blir inte stärkt mot attacker. Tycker mej ha upplevt att snuvbobbor lätt fastnar på mej i höst.
Borde komma mej till butiken för att köpa ingefära. Både gott och nyttigt en sån här dag.


lördag 28 november 2015

Bättre förr

Det är julöppning i Vasa ikväll. Dvs det som stan definierar som julöppning. Ren tidigare har affärerna öppnat - alla julprydnader på plats. Och stadens gran och torgillumination har varit tända ett tag. Vad är då julöppningen? Program - nån Fb-kompis hade hört nån sjunga Pylly vasten pyllyä pumpum. Det jag hörde var väldans skränig musik. Och det som kallas julmarknad är bara det gamla krafset - lakrits i olika färger och klädertrettonpådussinet. Och nu kl 17 ska det bli fyrverkeri. I regn - men det rår ju ingen på. Och landets största granbock.
Jag vill mena att det var bättre förr. Tidigare i november - affärerna och stan i takt.Torget var nån typ av mystorg med hantverk och ljuslyktor. Och belysningen tändes i samband med fyrverkeriet. Och så var det alltid snö! Det var alltså bättre förr! Nimimerkki Knärrfia



fredag 27 november 2015

Ödmjukt imponerad och feg

Igår kom dokumentären om Peter Snickars och om hans kamp mot cancern. Och om familjen och hustrun som stod vid hans sida. Jag tror att det var en dokumentär om kärlek. Och jag är ödmjukt imponerad över att de berörda har haft styrka att göra den. Och om jag förstår kommentarerna på Facebook så var den enastående.
Jag kan inte uttala mej själv för jag vågade inte se den. Jag bara  kände att den skulle komma för nära. Förmodligen är inte min egen bearbetning klar. Känner att jag borde se men det går inte.
Kan ses på Arenan.

http://arenan.yle.fi/1-2770003






torsdag 26 november 2015

Sova borta

En dålig sovare borde hålla sej till sin egen säng. Och ha nära till sitt eget kök för mellanmål.
Fick jag erfara under min resa norrut under veckan. Det fanns kök, det fanns säng - men inte egna. Dessutom fick jag snabbt en sängkompis. Husets hund var lycklig över någon som inte förstod att jaga bort den. En liten hundkropp i fotändan. Det var så rart. Men skulle beaktas. Och dessutom fanns det en golvklocka i  huset. Som slog mycket vackert. Hela och halva timmar. Och påminde mej om hur dålig sovare jag var. Men nog fungerade följande dag trots det. Men bäst att sova hemma.





fredag 20 november 2015

Höga värden

Har länge känt av mitt hjärta på kvällarna. Dvs känt att det bultar och också att pulsen är hög. Idag på dagen kändes det så starkt att jag gick upp till grannen för att mäta. Och högt var det. Så högt att jag gick till min Hvc. Fick ganska snart träffa en skötare som mätte - ungefär samma höga tryck.
Och jag kände ju det - varm i ansiktet, litet illamående, dunk.
Det är ju nog så att det finns ingredienser för att puls och tryck ska bli höga - oro, litet höjt kolesterolvärde trots medicin, litet förhöjt sockervärde, tyroxindoseringen litet vaj och dålig sömn. Och kanske nåt mer därtill.
Vänligt och lugnande bemötande fick jag och fick gå hem med en lånemätare som jag nu ska använda under helgen  och sen rapportera på måndag morgon. Och om det är högt konsulterar man min läkare. Fick dessutom lova att inte mäta stup i kvarten. Och inga betablockerare på prov - vilket jag själv föreslog. Hi.
Upplevde att systemet fungerar trots att det inte finns läkartider. (På min Hvc inga tider före nyår).
Och gissa vad - dagens första mätning hemma till lugnande julmusik visade - jo just det - nästan normala värden.
OBS.Bilden är lånad. Inte mina värden, nej.




torsdag 19 november 2015

I rätten

Jag har på känn att det kom med tabloidformatet men är inte säker. Och förstår egentligen inte vad formatet skulle ha med saken att göra. Det jag talar om är Vasabladets sätt att rapportera från rättegångar. Rena kvällspressen alltså! Dagens exempel är bara ett exempel.
Det handlar om den hemliga rättegången mot en 15-årig flicka som mördade sin kompis. Pressen får alltså inte vara med inne i rättssalen.
Istället beskrivs släktingarna utanför som om de skulle vara huvudpersoner i nån roman. "Den elvaårige pojken sluter ögonen när dörren till rättssalen slår igen" "Han lutar sig mot sin farmor och borrar in ansiktet mot hennes axel" "Hon kramar om elvaåringen"..
Också själva brottet beskrivs på ett sätt som man är van vid i deckare.
Varför detta sugande på en karamell som nog inte borde sugas på. På nåt sätt att gotta sej i andras elände. Intressehöjande. Javisst, också för mej. Men jag tycker ändå att en sakligare och tristare rapportering skulle vara att föredra.




tisdag 17 november 2015

... att jag levt mitt liv

Igår var jag nere i misströstans dy. Jag fick ett sorgebud som berörde. Oväntat, chockartat. I den sinnesstämningen vällde allt möjligt annat upp och jag stod i dyn vid den framströmmande oros- och sorgeflodens svarta vatten. Kunde inte annat. Tänkte på hur vi talar när vi möts, vi vänner, och har nån ny persons sjukdom att dela. "Alla tycks ju få cancer", "Det handlar inte om om utan när och var". Det senare är mitt eget uttryck. Är det här nu nånting som kommer med åren - att "alla" omkring oss blir sjuka - och kanske vi själva också. Eller vad handlar det om. Det vi ofta glömmer i såna här diskussioner är hur många som blir botade. För så är det ju.
Vi må nu tjafsa och överdriva så länge vi har livslusten kvar. Så länge vi inte slutar leva innan vi dör. De som är sjuka och sörjande behöver vårt livsmod.
Tänkte jag och lyckades så småningom ta mej upp ur dyn. Och tänkte på den svarta floden  - den finns där men den strömmar inte alltid lika snabbt fram. Och solljuset kan glittra också i det svarta. Och jag ska lära mej att vandra fram bredvid den floden - leva ett fullödigt liv fast jag hör den vid min sida.
Tänkte också på min upplevelse med svanarna och Gabriellas sång vid Oravaisfjärden i somras. Och slutorden
 
                                               "Jag vill känna att jag levt mitt liv!"




söndag 15 november 2015

Skratt-terapiterror

Huu. Magen knöt sej. Under kvällens avsnitt av Solsidan. Då Anna blev bjuden på upplevelsestund av Oves fru - Annette heter hon visst. Och det som det handlade om var skratt-terapi. Och Anna kände sej precis lika obekväm som jag när jag en gång drabbades av dylik terapi. Under en fortbildning. Terapeuterna, skrattledarna, stod och betedde sej och skrattade på det mest onaturliga sätt och skulle ha oss att göra efter. Usch och tvi. Jag köpte det inte och kände mej pinsam. c tydligen mycket pinsam eftersom det kom tillbaka som magkramp när jag såg det upprepas i Solsidan idag. Jag skrattar när jag har roligt, jag skrattar åt humor som jag uppfattar som fin. Men inte på befallning. Det må vara hur terapeutiskt som helst då. Behöver jag aktivera magmusklerna gör jag en planka.


fredag 13 november 2015

Könsstympning

Det är sällan jag riktigt äcklas av något jag hör och ser. Det gjorde jag idag då jag såg ett inslag i Fråga doktorn (från den 2/11). Inte något nytt egentligen men det kom så upp i strålkastarljuset. Det handlade om kvinnlig omskärelse.
Omskärelse förekommer i en del av de afrikanska länderna och är en kulturell tradition som inte har med någon religion att göra. Det råkar bara vara så att de flesta i de länderna är muslimer. Man uppskattar att det i världen finns över 130 miljoner kvinnor som på något sätt är stympade. De mest grava stympningarna går ut på att både klitoris och de yttre blygdläpparna är bortskurna samt att kvinnan är hopsydd med bara en miniöppning för urin och mensblod. Man undrar hur samlag och barnafödande känns. Den kvinna som berättade hade tillsammans med sina systrar och nån grannflicka blivit "opererad" med ett och samma rakblad. Grannflickan dog. 10% av dem som stympas lär gå samma öde till mötes.
Grundmotivet till stympningen vet jag inte riktigt - typ kvinnans kön är fult, makt. Men i praktiken blir man kvinna först när man är stympad - lättare att "bli gift" och också att få jobb.
Problemen för kvinnorna är många. Infektioner, problem vid barnafödande är bara ett par sådana.
Problemen kom till oss i västvärlden i samband med invandringen. Hur ska vården förstå sej på de här kvinnorna som inte har vana att tala om sin kropp och som inte alla gånger ens kan sin kropp. Inte ens vet hur de har sett ut från början - ingreppen görs ju oftast på barn. I Sverige finns Amelkliniken som har specialiserat sej på könsstympning. Personalen kan och vet. På det språk som behövs. Och det man gör där är att underlätta, förklara, förstå och också rent konkret - försöka återställa. Och -förmodligen det viktigaste - att upplysa kvinnorna och få dem att förstå att de inte ska utsätta sina egna döttrar för samma grymma kränkande behandling som de själva varit med om. Det är ju nämligen ingen självklarhet - det kulturella väger tungt. Och ingen självklarhet trots att könsstympning i lag är förbjuden i Sverige - vilket betonades måna gånger och med emfas. En resa till det gamla hemlandet och stympningen kan vara ett faktum.
Läste på om lagstiftningen i Finland och fick följande "Finland har ingen specifik lag som förbjuder kvinnlig omskärelse. Alla former av kvinnlig omskärelse är dock enligt finländsk lag en straffbar handling." Vilket betyder?
Men usch och tvi! Det måste bli ett slut!


torsdag 12 november 2015

För män - för kvinnor

Annons i dagens Vbl - Damernas dag på en sportaffär i Seinäjoki. För nåt år sedan - byggfirma gav rabatt åt damer endast. Inför fars dag - hälsogranskning light för män på en bilfirma. Som staden stod för om jag minns rätt.
Vaddå -varför könsuppdelning? Tanken är säkert god - åtminstone när det gäller hälsogranskningen. Karlar är erkänt svåra att få på sådana. Försökte provocera en del herrar på väg till granskningen men fick som svar att liknande har ordnats för damer i kvinnoaffärer. Vad är en kvinnoaffär??
Gillar inte en sån här uppdelning. Hade god lust att gå på hälsogranskning med alla män.
Har själv varit på en kvinnokurs en gång i tiden. Och det var en bra kurs. Bilkunskap. Lärde mej mycket intressant tekniskt. Och tror att den skulle ha varit intressant för män också. Allt utom ett moment. Och det var att lära sej tanka bilen. Tror faktiskt inte att det finns någon man som har körkort och inte kan tanka sin bil. Men si - det fanns faktiskt någon kvinna.
Men könsuppdelning - nej tack. Får vibbar från det som B berättade skedde i vår stad för ett ganska stort antal år sedan. Det kom en sexualupplysningsfilm till en av stadens biografer. Med skilda föreställningar för män och  kvinnor. Man och hustru kunde alltså inte gå samtidigt och se den filmen. Men sånt har vi väl kommit ifrån?
Och nu ser jag ett framsteg - ett Prismavaruhus har inte längre pojk- och flickleksaker på skilda avdelningar. Visste iofs inte att det har förekommit/förekommer skilda pojk- och flickavdelningar.




måndag 9 november 2015

Tack men nej tack

Då och då får jag utmaningar på Facebook. Lägg upp naturbilder 7 dagar i följd. Lägg upp bilder av dej själv som barn. Ta en vardagsbild och lägg upp. Ofta följs uppmaningen av att jag dessutom ska utmana ett antal av mina vänner.
Och vet ni gott folk - jag gör det inte. Jag skriver inte ens och säjer att jag låter bli och hoppas innerligt att det inte är lika farligt som det var när jag i ungdomsåren var fräck nog att våga bryta kedjebrevskedjor. Trots att mig blev beskrivet vad hemskt som skulle hända mej.
Nej på riktigt - jag tycker att jag roar tillräckligt på Fb annars också så utmaningarna får vara.  Vilket härmed meddelas. Och samtidigt - jag utsätter inte mina vänner för utmaningar - hur skojigt det än kunde vara.


söndag 8 november 2015

Min far

Farsdag. Vi som inte har någon far i livet får tända ett ljus och minnas.
Jag berättade för en vän om min far igår och det ledde till att en massa minnen kom upp till ytan. Det kändes också rätt att skriva ett blogginlägg om min far eller min pappa som jag nog sa.
Min pappa bildade familj och skapade ett hem åt sej i vindsvåningen på sitt föräldrahem. Merkantilt utbildad fick han jobb på handelslaget. Tiderna blev sämre - sist in blev först ut och min pappa var arbetslös. Fick jobb i Vasa - 100 km från hembyn. Och det fanns inte rum i härbärget för hela familjen - bostadsbrist i Vasa i början på 60-talet. Han själv bodde på Gubbhemmet (!) medan han sökte något för hela familjen. Jag minns ännu hur min syster och jag satt uppkrupna på köksbordet för att se när Haldins buss svängde in över åbron på lördagkväll då pappa kom hem. Må ju ha varit en ganska ohållbar situation, Han lyckades hitta nåt - en liten etta med fönster mot norr. Med ett hyresavtal på minst 1 år. Det var tider för hyresvärdar det!. Vi barn mådde bra med lekpark som granne. Men jag kan tänka mej att mamma hade det jobbigt i ett hushåll utan varmvatten. Minns att hon värmde badvatten i en stor plåtbalja. Men gäster och trivsamhet var ingen bristvara. Pappa tog oss ut på stan för att visa det han hade upptäckt - lotsstatyn som sprutade färgat vatten och Sverigebåtarna som kom in till hamnen ett stenkast från vårt hus och förstås alla glittrande skådefönster.  Själv jobbade han på Vasa Bomull /(vet inte med vad) och när vi hörde fabriksvisslan visste vi att han var hemma efter en stund. Han cyklade över bron. Senare fick han jobb på SOK som då fanns där finska arbis nu är. Vad han gjorde där vet jag inte heller men jag vet att nån såg hans talang och intresse och han blev den som gjorde skyltfönstren. Speciellt stolt var han över julskyltningen.Efter ett tag bytte han jobb och kom sej till Teräs där han jobbade tills han blev sjukpensionär. På partisidan - skötte Wasabåtarnas inköp. Redan från början var han klok nog att söka sej ett nätverk - han gick med i Wasa Sångargille (jag har kvar hans noter ännu). Och det var ju flott att gå till stadshuset på första maj och höra pappa sjunga. Boendet blev bättre efter det att årskontraktet hade gått ut. En relativt stor höghuslägenhet mitt emot vår skola blev vår. Gårdsplan att leka på för oss barn. I vuxen ålder tog pappa körkort och vår älskade Volksvagn kom. Semestrar i vår hembyn byttes ut mot sommarstugevistelse. Ett paradis för både mamma och pappa. Pappa planerade trädgården - mamma verkställde. Pappa var märkt av sin sjukdom. Emfysemet satte stopp för kroppsansträngningar. Och tvingade honom till sjukhusvistelse då och då. En tid var det så att jag när jag hörde ambulansljud på stan skyndade hem för att kolla om det var pappa som hade "fått tungt" - antingen hemma eller på jobbet. Pappa hann uppleva min studentexamen men inte syskonens. Han var stolt över mej då vet jag. Utbildning stod högt i kurs. Och själv upplevde jag att jag riktigt nådde min far som som diskussionspartner när jag började studera och kom hem på ferier. Riktigt sjuk blev han våren 1974 och låg ett bra tag på sjukhus. Inte lätt att vara i Åbo då. Ingen telefon hade jag. Det skrevs brev och det vandrades till telgrafen . Med bultande hjärta. Jag var i Åbo också den natt han dog. Fick budet av en släkting. Lånades pengar till snabb flygresa hem. Inga bankautomater då. Minns hur starkt det var när jag landade i Vasa och en stor skara släktinga mötte. Vi var vi också i sorgen.
Nu har det gått många år sen pappa dog. !974 var det. Sorgen har gått över i saknad och numera mest i minnen. Jag kan sakna att han inte fick uppleva mej som vuxen, färdigstuderad. Jag vet att han skulle ha gillat det. Han skulle troligen också ha trivts bra med B.
Min pappa var en bra pappa. Vi kom ihop oss ibland - jag var en ganska rebellisk tonåring och han hade sina idéer om hur man ska vara. Troligen kom vi ihop oss också för att vi var ganska lika. Många av mina egenskaper har jag från  min pappa. En pappa som tillsammans med mamma skapade en fantastisk familjekänsla. Ingen skillnad hur vi bodde eller hur vi hade det - det var vi i alla fall. Tack pappa. Ljuset på bordet lyser för dej.



lördag 7 november 2015

Upplevelse

"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen"  säjer tysken - närmare bestämt folkskalden Matthias Claudius. 
Jag tror det gäller upplevelser av alla slag. Igår var jag med om en sådan grej. En konsert. Janne Schaffer och Markus Wargh. i kyrkan. På första parkett på läktaren.
En sån upplevelse! Trots att all musik inte var min. Tom sådant som jag inte skulle klara av om det kom på radio. För rått. Men alltså att se de två in action! Att se Schaffer få fram de häftigaste ljud ur sin gitarr och att se Wargh nästan dansa balett vid kyrkorgeln. Wow! Så skickliga musiker!
Och det mesta var musik som också för mej var njutbar. Mycket gick direkt under skinnet.
Och att få uppleva två så fantastiska artister live. Som publik på fullsatt läktare. Det är nåt annat än att plocka fram dem på Youtube. Det gav ett lyft.
Kanske nåt man borde satsa mera på. Kanske inte sitta hemma varje lördag kväll utan söka sej ut för att ta del av musikutbudet i stan. Nä jag bara skojade.





fredag 6 november 2015

Våga leva

Nu har de hunnit fast mej igen - oron och ångesten inför sjukdom. Sjukdom som har drabbat en när och kär. Förutom att det är aktuellt, annorlunda, färskt och nytt så lyckas de gamla situationerna av oro och ångest sippra fram. De som fanns när mamma var sjuk och när B var sjuk.
Jag kommer inte att kommentera sjukdomen här i bloggen eller på Fb utan jag skriver bara för att vädra mina egna tankar.
För jag har bestämt att den här gången ska jag inte gå i malpåse som jag gjorde då. Jag ska inte sätta livet inom parentes. Utan lära mej att leva med oron. Och leva ett normalt liv på sidan om.
Situationen är nu en annan. Det finns en behandlingsplan och det verkar bra. Och dessutom är jag inte den som närmast bär. Det finns en mycket bra sådan person.
Men det är klart - en allvarlig sjukdom drabbar många omkring den sjuka. Och vi behövs och därför behöver leva så att vi orkar. Med oss själva och vår oro och med att vara stöd för den som är sjuk.


onsdag 4 november 2015

Språk

Har i samband med flyktingarbetet kunnat konstatera att det finns många språk. Och människor som inte har ett gemensamt språk. Inte ens engelska fungerar.
Samtidigt blir jag så glad att jag själv känner mej relativt säker på svenska, finska och engelska. Har kunnat byta språk efter behov. En intressant sak i sammanhanget är att en majoritet av oss frivilligarbetare verkar ha svenska som modersmål. Av oss ursprungsinhemska alltså. En annan intressant sak är att jag nästan automatiskt börjar tala "bad English" när jag talar med dem som inte behärskar det till 100%. Och det bästa av allt - kommunikationen har fungerat. I något fall har vi anlitat tolk som behärskar arabiska.
Men tillbaka till mina språkkunskaper. Jag är stolt över dem. Ser att de kan vara till nytta. Speciellt stolt är jag över mina finskkunskaper. Startade från noll då jag började i läroverk. Och nu vill jag mena att jag talar och skriver så att jag kan uttala mej var som helst (säkert inte felfritt). Min finska blev slipad under åren med B - han var ju i tiderna min finsklärare.
Den här stoltheten och andras dåliga svenskkunskaper gör att jag kanske oftare än jag borde byter till finska. Jag vet att jag borde tala svenska för att visa att språket finns och för att kräva att få fungera på mitt modersmål. Och visst -nog är svenska det jag använder i första hand i butiker och med myndigheter. Men byter till finska om jag märker att det inte fungerar. Ett läkarbesök hos en som inte talar bra svenska - det vågar jag inte fortsätta på svenska. I den situationen vägs orden på våg och det är viktigt att experten inte ska låta bli att säja saker för att hen inte kan eller uttrycka sej så att jag kan misstolka.
Det är väl såna som jag som gör att servicen på svenska blir sämre. Förlåt.




tisdag 3 november 2015

Lockelser

Vi ogillar butikernas sätt att placera godiset nära kassorna. Alldeles för frestande för barn som köar.
I en butik nära mej tycker jag att man är ute efter de vuxna på ett litet billigt sätt. Just när man har passerat alla mathyllor möts man av en hylla med bullar. I lösvikt. Stora ohälsosamma bullar. Munkar och grisar. Vetemjöl, luft, fett och socker är deras varumärke. Och dessutom är de billiga och doftar gott. Billigare än tex frukt. Kan just tänka mej hur lätt det är att bli ohälsosam om man har lågt blodsocker och är trött. En liten belöning efter en lång jobbdag.. Javisst - men det borde vara nåt mera vettigt än plufsiga bullar.
Talar inte om  mej själv nu - gillar inte sött, frestas inte av bullar. Går stolt förbi.





måndag 2 november 2015

Igenkänd

Mötte ett gäng unga utländska killar. Moi! How are you? Tjoade en av dem. Jag kände igen honom. Det var den unge irakiern som var med som tolk vid klädutdelningen härom dagen. Han som inte vågade vara kvar i sitt hemland ett år till för att slutföra sina medicinstudier.
Och tänk att han kände igen mej. Det kändes varmt och gott. Och jag kan tro att det kändes gott för honom också att bli igenkänd. I ett land där han vistats bara några månader.
En av ynglingarna vid klädutdelningen kallade mej Mother. Underbart. Och det är litet så jag känner mej inför dem - de halvvuxna som vandrar runt i grupper. Härom dan hade vi trafikundervisning. Inte gå mot rött nej - vänta på grönt fast det ser ut som om det röda skulle ta slut. På skämt och på allvar. Visa att man ser - både vad de gör och vem de är. Som Mother får jag ingripa. Och alla får vi se och le och säja hej. Mammorna blir dessutom så glada då man beundrar deras bebisar. Teckenspråk räcker om inget gemensamt språk finns.









söndag 1 november 2015

Påverkad

Om man skulle reagera på alla larmrapporter om olika matvaror skulle man ha svårt att hitta nåt man vågar äta. Man kan ju bara inte göra det.
Men när WHO kommer med sin rapport där man jämställer processat kött med arsenik och tobak när det gäller cancerrisk så reagerar jag nog.
Jag är troligen ingen storkonsument av skinka och korv. Men jag märker att jag tänker mera i ostbanor när jag tassar till kylskåpet efter en kvällsmacka. Det bara är så.
Det betyder inte att jag lämnar bort påläggsskinkan - men jag minskar. Kanske tom halverar. Och om alla gör det måste det ju vara katastrof för charkindustrin. Tänk alla dessa länkkorvätande finländare. Sommargrillandet. Det är inte små mängder det handlar om.
Hur blev det så här svårt? Korv och skinka är ju så gott!




fredag 30 oktober 2015

Alla helgons dag

Alla helgons dag, hälgomess på min dialekt, de dödas dag. En helglördag som gör att veckoslutet känns annorlunda. Men framför allt - en helg som berör. En mild, stillsam, vemodig viktig dag när vi aktivt minns våra nära och kära som har dött. Fast vi minns dem ändå känns det bra att det finns en speciell dag.
Jag har i vuxen ålder två gånger upplevt den första allhelgonahelgen. Första gången för mamma när ett minnesljus tändes för henne för 11 år sedan, bara några dagar efter det att hon hade dött. Och för tre år sedan för B. Inget ljus dock men jag upplevde det väldigt starkt. Starkt och sorgesamt men samtidigt på något sätt försonande. Den kollektiva ljuständningen betyder mycket.
Först den som sker i kyrkan och sedan den som sker på begravningsplanen. Jag tänder mitt minnesljus som traditionen bjuder i Sundom. Så som jag gjorde med mamma och B, sedan med B och numera med en syster i sorgen.
Naturen bjuder på en lämplig bakgrund. Allt är förgängligt. Men ändå vackert och värt att ta till sej. Stilla vila i det oundvikliga - de kommer inte tillbaka, de kära. Men också en stilla vila i minnet. Så länge vi minns dem finns de.




onsdag 28 oktober 2015

Akta er!

Blev just uppringd av nån som berättade att jag har deltagit i nån tävling (brukar göra sånt jo) och att det kanske skulle komma vinst. Ett par tilläggsfrågor bara. Ok. Jo - till sin glädje kunde hon konstatera att jag får Kotivinkki för sju månader (snabbt tal) och en kryssning för två till Tallinn och ännu veloituksetta nåt nummer av en annan tidning. Turligt nog frågade jag upp vad hon sa i början. Kotivinkki för sju månader ja sen aikana kertyy (typ) 40 e maksua (också ett sätt att säja att det kostar!). Inte alls nån vinst alltså. Ok - vill inte ha då. ok - hyvää päivänjatkoa. Dit for Tallinnresan. Och Kotivinkki som jag gillar.
Alltså man ska nog lyssna till det finstilta! Voitto muka.


Försäljare

Har på kort tid träffat tre försäljare i mitt eget hem. En som mätte balkongglas och två olika som mätte fönster inför husets fönsterbyte. Alla tre väldigt kunniga. Hade svar på alla mina frågor. Men den sista - gårdagens herre - var så hopplöst pratig! Märkte med mej själv att jag stängde öronen när han svävade ut för mycket i ointressanta fakta. Var han hade sålt fönster, hur många hus osv. Han hade tom fram sin räkneapparat för att räkna fram ett tal som han ville delge mej. Tack och lov hade han humor så jag kunde stoppa honom. Om det blev nån lucka mellan orden alltså. Jag lyckades tre gånger.
Men hallå - man kan sälja fönster med färre ord! Hoppas för hans egen skull att han silar snacket inför mötet med hela husets folk.
Tror att alla vi som informerar, undervisar, bloggar eller annars försöker nå folk borde tänka på att det oftast räcker med färre ord än vi tror.




söndag 25 oktober 2015

Politik och partier

Politik är intressant. Och politiska är vi alla. Partipolitik kan jag också tycka verkar intressant. Svenska socialdemokrater håller kongress i Jakobstad. Svenska kvinnoförbundet - där tror jag att jag skulle känna gemenskap.
Men det är bara det - jag hittar inte ett parti som jag upplever att jag helt skulle passa in i. Så har det alltid varit och det har väl blivit bara starkare med åren.
Oftast röstar jag på SFP - Svenska folkpartiet. Huvudorsaken är språket. Och den breda liberala grundsynen. Men på något sätt finns det i partiet en närhet till storkapitalet som jag inte kan känna mej hemma i. Och så upplever jag en viss konservatism inom partiet. Och hur är det månne - finns det en störande och tärande polarisering mellan Österbotten och södra Finland?
SDP - Finlands socialdemokratiska parti - har många av mina sympatier. Ett starkt uttalat stöd för de svaga i samhället. Inte ett svenskt parti men i mycket ett parti som stöder svenskheten. Men sen - den där polariseringen arbetare och resten. Närheten till fackförbund som jag ofta upplever enögda.
De gröna - ett parti som i mycket har samma värderingar som jag. Eko, hållbar utveckling. Men då det ibland blir så fanatiskt grönt. Och smalspårigt. Oklart hur mina svenska intressen tillvaratas.
Skulle jag få tag i ett parti som innehåller allt det här skulle jag kunna tänka mej att ansluta mej. Och nu vet jag - ni som är aktiva inom de här partierna - ni kommer att känna att allt det här finns hos er. Jag vet också att det jag skrivit bara är en fingerkänsla - jag har inte läst partiprogrammen.
De andra partierna kommer inte på fråga men ett par kommentarer ändå.
Jag kan ju tycka att det inte skulle behövas ett kristligt parti - Kristdemokraterna. Tycker att människor med kristen livssyn kunde rymmas in i de andra partierna.
Och populistpartier - dem gillar jag inte. Därför sörjer jag inte över att Sannfinländarna minskar i popularitet.
Nu är det lätt att raljera och slänga omkring åsikter om partier. I verkligheten tror jag det finns goda intentioner inom alla partier. De har grundats för att man har upplevt att det finns något viktigt att värna om.
Och trots att en enskild individ är liten när ett parti fattar beslut tror jag ändå att det är klokt att lära sej att förstå varann på individnivå. Att göra som en bekant fullmäktigeordförande påstod att han gör - han bjuder hem "motståndarna" på middag.
Nu mina vänner inom partierna - nu har ni er chans att göra reklam.
Själv fortsätter jag idag med att lära mej mer om kyrkliga beslutande organ - ska på bredeningsmöte inför valet till kyrkomötet och stiftsfullmäktige.





Dagens dikt

Nu är det dags att lägga upp den årligen återkommande höstdikten. Jag tycker den så väl beskriver stämningen en regnig oktoberdag. Och med vintertid dessutom. Men ingenting går upp mot när vännen L läste den långsamt med sin kraftfulla stämma. Här kommer den.


Bilden är lånad















Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää. Syksy.