Man blir ödmjuk när man tänker på vad moster, 90+ , har varit med om i sitt långa liv. Idag under besöket var vi inne på ungdomsåren och kriget. Och ord som evakuerade, flyglarm, krigssjukhus, fronten användes av en människa som hade varit med. Trots att hon bodde på landet där det var relativt lugnt var kriget mitt i den unga kvinnans liv. Två bröder vid fronten - en av dem stupade, ständig rädsla. Jakobstad bombarderades. Skolläraren dog. Så konstigt att tänka att de snart inte finns med oss de som har upplevt kriget Men fantastiskt att ännu kunna höra moster berätta. Och inte bara om kriget utan om sådant som hände när jag själv var barn och hon var en del av mitt liv. Rikt att få minnas med henne.
På något sätt blev hemfärden en så fin stund för meditation. Över moster och hennes liv - över livet och tidens flykt. Hemfärden som gick genom ett Österbotten där gryningen och skymningen nästan möttes. Där regnet och stormen piskade bilen. Bilen med raggarljusen (miniljusstake) och häftig julmusik som stämningsförstärkare. Det var en sällsam stund och jag njöt av färden fast jag visste att jag bara borde vara glad över att den tog slut. Inte ska man längre än nödvändigt vistas på farliga vägar i mörker, storm och regn.
Man kan lugnt säga att vi har det bra om man jämför med de som har upplevt hur det var förr.. Huhu, vi får bara vara tacksamma!
SvaraRadera