Äldst

Härom dagen träffade jag en skolkamrat som nyligen jordfäst sin mor. Igår var jag med på en jordfästning. Min lärare från samskolan och min kollega. Det kom så starkt för mej - nu är vi äldst - vi som är födda på 40- och 50- talen. Mångas föräldrar är döda. En del av våra lärare är döda. Vi är definitivt äldst och en del av oss är ännu aktiva i arbetslivet. Tar vi det ansvar som rollen som äldst medför? Jo det kom också för mej de här dagarna. Det gör vi. Vi sköter våra vuxenuppgifter. Och - det var en stark tanke - vi känner en gemenskap med varandra. En gemenskap som kanske bottnar i en skolgemenskap. Skoltiden - den tid då vi var barn och unga och ännu inte var äldst. Den tanken fick jag då jag i Fb-gruppen Vasa svenska samskola skrev om vår lärares begravning. Vilken mängd kommentarer det kom! Trevliga positiva minnen. Synd att jag inte skrev tidigare - kunde ha berättat vid minnesstunden. Blev faktiskt nästan euforisk vid tanken på att vi i en Fb-grupp kan samlas med våra tankar kring en avliden lärare. Skolgemenskap, vuxennätverk.