torsdag 17 juli 2014

En kväll som då

Sitter på balkongen på samma sätt som jag satt då - för ganska exakt två år sedan. Då jag kom hem från sjukhuset. Med sorgeljuset/minnesljuset tänt.  Med ett glas rött. Låter tankarna fara. Känner tacksamhet. Känner vemod. Låter tårarna rinna. Det är varma stora tårar. De kommer så konkret tillbaka till mej - de där timmarna före klockan 22.16 den där kvällen för två år sedan. Kvällen som satte punkt för en svår sjukdomstid. Kvällen som för mej förändrade livet så radikalt. Och han som var så levnadsglad. Han skulle nog ha haft mycket att få och ge ännu. Onödigt att spekulera. Bättre att minnas. Tiden före sjukdomen. De vanliga dagarna. På något sätt har jag på känn att vi förstod att det var en ynnest vi hade fått. Det var inte alls självklart att det blev vi. Och nu när det inte är vi mera är det gott att minnas. Och tala om hur det var.
Gott är det inte varje dag. Långt ifrån. Men för det mesta är det tillräckligt gott. Ett uttryck som jag har lärt mej av en av mina mentorer.
Då jag talar om mentorer går tankarna till dagens uppdatering på Facebook. Som ledde till otaliga gillanden och många kommentarer. Det känns så gott mina vänner. Jag vet att ni med era klick och era hjärtan säjer så mycket mer än bara klick och hjärtan. Ni känner med. Och det bär. Fick ett så fint ord i mängden av kommentarer:
"Tiden går fort, saknaden går ingenstans". Så är det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar