Det finns en sång som vår skolkör brukar sjunga som standard - Aftonens sång. Jag lärde mej att tycka om den så mycket att jag t.o.m. talade med musikläraren om att jag skulle få sjunga med i den sången med skolkören den dag när jag går i pension. Men så när B dog började jag koppla den till honom. Hans hav. Hans avsked. Och den kopplades också ihop med versen vi hade i dödsannonsen. Då blev det helt klart att jag inte klarar av att sjunga den vid pensioneringen. Den blev nog litet tabu för mej. Så i kväll när den dök upp bland sångerna som kören ska öva inför följande framträdande blev det jobbigt. Satt med en klump i halsen och flera gånger steg tårarna i ögonen. Hur ska jag kunna sjunga den? Men jag kunde! Då blev den igen en sång och inget mer. Och den är ju så vacker och underbar att sjunga. Men inte nån pensioneringssång för mej.
"Idag är havssången allvarligt lågmäld.
Jag står ensam på aftonstranden, när natten kommer.
Nu går mitt hav till vila en stund,
nu går mitt hav till vila en stund.
Aldrig förr har havets ton varit så enkel,
aldrig förr har havets ton varit så klar.
Så som ett avsked, som ett avsked,
sådan är aftonens sång."
(text Ole Jakobsson, musik Roger Wingren'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar