Ironi

Vad jag kan tycka illa om ironi! Det kan verka intellektuellt skärpt att svänga sej med ironi. Och det är ofta ett sätt att få skrattarna med sej. Om de förstår. Ofta fastnar skrattet i halsen. Och det kusliga är att de som sysslar med ironi ofta är intellektuellt skärpta personer. Det är nämligen en svår konst att vara ironisk på ett riktigt bitande sätt. Jag blir osäker med människor som använder ironi. Och upplever att jag måste vara på min vakt för att lista ut om de verkligen menar vad de säjer. Speciellt förödande är det om människor i maktposition använder sej av ironi. Tex en lärare i förhållande till sin klass, en chef i förhållande till sina anställda. Mår dåligt. Så vill jag inte ha det i mitt umgänge med folk. Jag vill kunna vila i samtalet och våga tro på den andra. Vara så blåögd som jag är på riktigt. Läste härom dagen en kolumn som byggde på ironi. Helt säkert skärpt på alla sätt. Men den gav upphov till krypningar i mej. Som ett slag under bältet. Självironi gillar jag däremot skarpt. Där bjuder man på sej själv och sina svagheter.