Begravning

Jag kom just hem från en begravning. Den första efter B:s begravning. Den avlidne var en man som var älskad av många - framför allt av en stor släkt. En man som nu saknas av en hustru, många barn med familjer. En man som med sitt diskreta sätt blev navet i den stora klanen. En man som dog plötsligt. En god bråd död kan man säja - men jag tror nog inte att de sörjande såg något gott i det när det skedde. Han var ju så levande! Och jag kan lova att man - också jag - kommer att minnas honom med positiva förtecken. Och det kanske just är meningen med livet - att leva så att fina minnen lever kvar när man är borta.
Begravningen hölls i stora kapellet. På finska. Och igen kunde jag konstatera att texterna har en annan roll när de läses på ett annat språk än mitt modersmål. Psalmerna, bönerna. Prästinnan - som också spelade tvärflöjt - talade personligt. Psalmerna vad kända så jag fick sjunga ut (med en viss möda eftersom jag hade glömt brillorna). Och jag upplevde att jag skulle sjunga ut - sjunga också för dem som inte klarade av att sjunga i den stämning de befann sej. En traditionell, varm och trygg ritual följdes. En stark andakt försiggick också utanför kapellet. Det blåste. De stora tallarna vinkade farväl. Det är vår. De ivriga bobyggande fåglarna talade om att livet fortsätter fast en är borta. Vädret var växlande - milt mulet med solstrimmor då och då. Gav en vacker inramning åt det hela. Efter ceremonierna vandrade vi alla till urneplatsen och la ner våra blommor. En fin begravning för en älskad hedersman.