Kroppsminnen

Kroppen minns. Både det onda och det goda. Och minnena poppar upp ibland. Utan förvarning. Idag kom årstidsminnet fram. Hårt och obarmhärtigt. Minnet av ångesten i väntan på diagnosen. En väntan där jag var ganska ensam. Försökte intala mej att jag inbillar mej. Gluttade på Internet - till en viss gräns. Ville inte oroa. Alla sa att jag inbillade mej. Men jag visste... Och det var värre än det jag trodde mej veta. Undrar om min kropp nånsin kommer att glömma, om ärren nånsin kommer att läkas. Att sorgen och saknaden ändras, det vet jag. Men jag misstänker att kroppen minns för alltid. Precis hur det var.