Om yllebyxor

Säj yllebyxor och varje 60+ - dam får en vision av klumpiga - kanske hemstickade, kanske stickade av grått hemspunnet garn - tingestar som de tvingades ha som barn. Tingestar som kliade och som blev snövåta när man lekte runt i den vinter som alltid var snörik, Och då kliade tingestarna ännu mera. Och långa skulle benen vara - de skulle ju täcka glipan mellan strumpor och livstycke. Sen fick damerna i ungdomsåren nya smidiga yllebyxor - långa ben, blommiga, i crepe (sic). Jag hade svarta med blå blommor. Och de hade jag troligen på mej inomhus under min skoltid. Det var på den tiden så att det inte var så stor skillnad mellan fritid och vanlig tid. Och dessutom var jag ju ung på kortkjolsmodets tid - man måste bara ha nåt under det korta. Numera rör vi oss med bil, i inglasade varma varuhus och tror att vi klarar oss utan yllebyxor.Och när vi sportar har vi långkallingar och sportkläder. Ett kuriosum : jag hörde häromdan att yllebyxor användes i kvinnoprästdiskussionen - hur skulle kvinnliga präster kunna ta på och av yllebyxor i sakristian  där det rörde sej manliga kyrkvaktmästare. Men det var nog för länge sen.
Sådana här tankar tänkte jag idag när jag kortkjolsklädd skulle gå ut i det ganska bitande fredagsklimatet. Och drog på mej ett par utsökta smidiga ylle-silke-kalsonger/leggings som värmde så gott. Och inte pickade de heller. Tack utvecklingen.