fredag 31 januari 2014

Marknadsföring

När radion intervjuade mej om studiehandledning var en av frågorna hur handledningen har förändrats. En del av mitt svar kom inte så tydligt med i det korta inslaget. Den delen berörde marknadsföringen av studierna. Trots Internet med hemsidor och gilla-sidor på Facebook springer vi runt och gör reklam för oss som aldrig förr, vi skolor. Vårt gymnasium har varit med på tre utbildningsmässor och vi bjuder in niondeklassister och vi producerar informationsmaterial. Och då vet jag att vi håller oss på en ganska modest nivå.
Idag var vi på en utbildningsmässa modell större tillsammans med i huvudsak studerandena i åk 2. 600 studerande samlades på Academill och Novia på Brändö för att få info om studier. Proffsigt och bra och vad jag förstod var studerandena nöjda. Vi har haft besök av Helsingfors uni och Umeå universitet som hade stor infoturné. Abiturienterna har varit i Åbo och Helsingfors. Och på en dag i Vasa. Plus att studerande kommer till skolan och berättar.
Trots att men ibland kan tycka att det är marknadsföring till döds så är det nog bra. De studerande får info från sådana som är experter och i bästa fall bra info. Och om de samtidigt får uppleva skolan irl är det nog motiverat.
Och om det är som den feedback jag fick på väg hem från dagens mässa så får man vara nöjd och säja ja och amen till marknadsföringen. En gosse berättade med tindrande ögon att han fått veta så mycket nytt idag och en flicka sa att det är så bra att få sådan här info redan i tvåan så man vet om man behöver satsa på något speciellt för att få högre poäng., tex höja vitsorden på betyget.
Jag tror nog att vi vill ha den här typen av irl-marknadsföring trots eller kanske på grund av marknadsgföringen på Internet.
Men papperbroschyrernas antal minskar...




onsdag 29 januari 2014

Påminnelser

Då jag kom till ögonkliniken härom dagen frågade man om jag fått sms-påminnelse inför den bokade tiden. Det hade jag inte eftersom jag min vana trogen inte hade uppgett mitt mobilnummer utan min e-postadress. Det visade sej att man skickar ut påminnelser om bokade tider typ nån dag före. Ett sms. På något sätt kan jag tycka att det är onödigt. Har man fått en tid har man väl noterat den i sin kalender och den måste man ju kunna hålla koll på själv. Vi diskuterade det litet , mottagningspersonen och jag. Hon menade att folk lever så hektiskt liv att det kan behövas en påminnelse strax före. Kan det verkligen vara så med alla möjligheter att ha kalendrar som aktivt påminner? Antar att det inte är nån aktiv handling från ögonkliniken men ändå...



tisdag 28 januari 2014

Om radiointervjuer

Blev intervjuad av för Radio Vega igår. Temat var studier och om jag fattade rätt ville man höra en studiehandledare som varit med länge tala om vad som förändrats samt om trender i studerandenas sökningar. Det här skedde med kort varsel - jag skulle ju iväg på ögonundersökning. Hann krafsa ner några punkter och så kom hon. Nån frågade mej efteråt om jag var nervös. Nä det hann jag aldrig bli. Plus att det blev en trevlig pratstund med en sympatisk journalist. Och jag sa mycket. Och nu är jag nervös inför hur det kommer att låta. Hur det kommer att vara klippt ner till 5 minuter. Det var ju liksom många gånger fem minuter det jag sa.  Förändringar i handledandet - där hade jag en hel del men egentligen inte nånting om trender i sökandet.Och så förstås det där klassiska - vad jag skulle ha sagt ännu. Om jag skulle göra om det skulle jag mera lyfta fram det fantastiska i att få träffa studerandena öga mot öga, en och en. Att få se dem som de unika personer de är. På nåt sätt kom det säkert fram men... Bättre med tidningsintervjuer där man kan få läsa texten innan den går i tryck. Nå, onödigt att fundera - det är bara att lyssna. Idag - Radiohuset - Radio Vega - 15-17 - 5 minuter.Dessutom togs det en bild av mej - radion har bilder numera - och hon fick ta många innan jag var nöjd.


måndag 27 januari 2014

Ögon - del 2

Ska genast skriva om mina ögonundersökningserfarenheter - vet att många är nyfikna. Och jag är nyfiken på er feedback. Traskade alltså till Memira - privat ögonklinik - idag. Blev väl mottagen och fick vänta i ett rum där det bjöds på kaffe, te och vatten. En stund bara för på utsatt tid kom optikern som talade bra svenska trots sitt finska modersmål. Och det jag allra först fick lära mej var att laseroperation inte kommer på fråga. Ålderssynthet (+glasögon) reparerar man inte på det sättet. Förstod jag rätt skulle laser innebära att ett öga skulle fixas att bli långsynt och ett kortsynt. ("Kom nu hit på högra sidan så jag får se dej på nära håll, typ"). Med andra ord talar vi om linsbyte i mitt fall. Låter betydligt mera dramatiskt än laser men i verkligheten är det samma operation som det som är så vanligt - gråstarroperation. Skillnaden är att vid en vanlig gråstarroperation läggs det in en "neutral" lins - inga förändringar i gammalt brillbehov medan en sån här "lyxoperation" för att slippa brillor betyder att linsen som läggs in är en som korrigerar syn på nära och långt håll. En "progressiv" lins - mitt uttryck. Fick svara på en massa frågor. De mest spektakulära var om jag har flygcertifikat och om jag sysslar med kampsport.
Mycket noggrann undersökning med modern apparatur vidtog. Bland annat undersöktes hornhinnans topologi. Och förstås de klassiska mätningarna. Allt var grönt så här långt men inte fram till operation ännu. Först ska kirurgen, Mikko, undersöka ögonbottnen. Och han kan säja nej. Det berättades mej att 25% av dem som kommer får svaret nej.
Operationen tar nån halvtimme, efter det behöver man ledsagas hem. Synen - dvs hjärnan - fungerar korrekt efter några dagar, någon vecka. Mörkerseende måste hjärnan också speciellt lära sej. Och ljuset på sommaren kommer att kännas konstigt - den lins jag ser med nu är gulaktig - den nya helt klar. Solglasögon rekommenderas.
Den nya linsen förändras inte alls med åren. Och jag får inte gråstarr. Går inte att byta ut linsen fler gånger. Men det kan gå att laseroperera om det skulle behövas. 5 års garanti som inkluderar eventuella korrigeringsoperationer.
Priset är bra mycket högre än för laseroperationer - 5700e. Båda ögonen och mediciner som behövs. Så nog kostar det alltid.
Nu ska jag alltså fundera. Tycker inte att jag ska utnyttja deras gratistjänst med kirurgen Mikko om jag inte tänker operera. Dagens undersökning var gratis. Så - snart ska jag bestämma mej. Måste erkänna att det känns litet kusligt. Byta mina linser! Intressant att se vad folk svarar på det här.
Tänkte en samhällspolitisk tanke också - inte alls för egen del men så här: Varför inte ge gråstarrpatienter den peng det skulle kosta vid en samhällsfinansierad operation så kunde de tassa till tex Memira och byta sin lins till en dyrare och betala skillnaden själv...
Nåja - men nu ska jag fundera. Får se om det kommer nåt Ögon - del 3.




söndag 26 januari 2014

Ögon - del 1

Imorron blir det spännande. Jag ska på ögonundersökning för att få reda ut om jag kan opereras så att jag skulle slippa glasögonen. Lyxoperation. Säkert. Har ju bara behov av läsbrillor. Men tv-tittandet börjar bli litet så att man tycker att det skulle behövas något. Och jag vill inte ha brillor! Testade ju med progressiva för litet mer än ett år sedan och det fungerade inte alls. Och dessutom blev jag så negativt inställd till optiker på kuppen. Min optiker förstod inte mej.
Vet inte om det ens går att operera min typ av fel. Vet inte om jag skulle våga. Vet inte just nånting om operationen - därför undersökningen. Som är gratis dessutom och inte binder mej till nånting. Fortsättning följer.


Animerat

Här tycks det gå att lägga upp animerade .gif-bilder. Njut!
 
 
 
 
 

Att bli äldre än

Inte att bli gammal. Inte att bli äldre. Utan att bli äldre än dem som "betjänar en". Det slog mej i simhallen. Vattenjumpainstruktören var så ung så han kunde ha varit min son. Med ring på fingret och säkert en barnaskara hemma. Och detsamma gäller överallt. Inom vården, butiken, skattebyrån, banken - överallt finns de där unga. Och de kan nog lika bra som om de skulle vara jämnåriga med mej. Det är bara att vänja
 sej vid att det är så. Jag har redan den högsta åldern i mitt kollegium. Har ju inte svårt att umgås med unga - en lärarjobb-bonus antagligen. Men det gäller att förstå att det är kompetent klokt folk jag har att göra med - trots att de ser lika unga ut som mina studerande som nu först är på väg ut för att studera. Inget problem - bara en reflektion.
Men man behöver ju inte göra sej tantigare/töntigare än man är. Man behöver inte  som jag senast jag åkte tåg (och utan brillor hade hittat rätt vagn) sticka biljetten under näsan på första bästa (mans-)person och fråga vad det står på den. Jag loovar - jag ska inte göra det på nytt. Ska ta fram brillorna så jag kan läsa biljetten.
För jag känner mej inte gammal eller äldre - kan bara konstaterar att jag börjar bli äldre än...


fredag 24 januari 2014

Ensamlivets olidliga lättja

Det är ganska otroligt hur man kan tillåta sej att vara lat med städandet när ingen ser att man har städat. När ingen ska komma. Medan B levde hade vi fina rutiner. Städa städa varje freda! Och vi träffades ju - nån kom in i hemmet. Så inte mera. Nu kan man tycka att det inte behöver dammsugas så ofta. Sopar, dammputsar. Så småningom märks det att det nog skulle ha behövts - det där rutinmässiga städandet. Ullhundarna kommer emot i korridoren.Det kommer visst damm fast man tassar på ensam! Men annars ser det så bra ut eftersom jag nog plockar bort saker. Och vattnar blommor. Och städar toa och badrum. Men speciellt nu när jag jobbar på städdagen - nu är det nog svårt att få till det där med dammsugning och mattpiskning. Vet att det skulle vara bra att ha kvar de goda rutinerna men det sämsta i mej lyckas förklara så mycket... Och jag faller till föga. Och accepterar lättjan. Tjohej.
Ni vet väl vilket filmnamn jag travesterar på i rubriken. Den kommer ikväll - den fina filmen.


torsdag 23 januari 2014

Bilen

Ibland brukar jag fundera att mina bloggteman ska ta slut. Men det tycks nog bara vara så underbart att det händer nåt mest hela tiden som jag vill skriva om.
Idag har det varit bilen. Där det lät "klick" i morse då jag vred om startnyckeln. Inte ens "njönjö". Sen hände inget annat än att jag rullade bakåt en bit. På väg till skolan. Men bilen full med mässmaterial. Felet? Batteriet? Så plötsligt, körde ju igår. Motorvärmaren hade varit på som den skulle. Och framför allt - vad göra. Ringde den goda kollegan som faktiskt inte hade farit ännu. Hann tom kontakta Käyttöauto och resonera. Måste starta upp för de fanns inte i katalogen då jag för första gången på flera år hade behov av densamma. Käyttö trodde på att det var batteriet och vi talade om bogserfirmor. Hann tänka. Batteriet typ 8 år gammalt. Bytas ska det! Fick efter ett par samtal tag i en firma nära mej som lovade att komma och ge starthjälp för att jag skulle kunna köra till dem för batteribyte. Lift hem. Allt fungerade och det var tydligen nog batteriet. Nu nytt och det känns skönt. Och ja, batterier kan ta slut plötsligt, speciellt när det är kallt.
Jag måste nog erkänna att jag saknade B i den här rumban. Han skulle har skjutsat, ordnat, vetat, bokat, varit bollplank - you name it. Men jag klarade det! Och mig till heders måste nämnas att jag bibehöll mitt lugn.


onsdag 22 januari 2014

Utan nät

På förmiddagen idag fick jag plötsligt ingen Internetkontakt. Hjälp. Testade allt - bytte till trådkoppling, bröt strömmen till modemet, testade plattan. Nix. Och problemet var alltså i modemet. Ringde felanmälningen på Anvia där jag hamnade i kö där man tyckte jag skulle gå in på nätet och kolla - alternativt skicka e-post. Sic!
Var redan beredd att ta modemet under armen och traska till butiken i centrum men så - lika plötsligt som det försvann, lika plötsligt kom det tillbaka - nätet. Frid och fröjd.
Hann reflektera över hur beroende jag är av nätet. Facebook och annat därmed jämförbart kan jag vara utan. Ett tag åtminstone. Men kontakt via jobbmailen - nä. Alla utgår ju från att jag läser mail. Och så tycker jag att det ska vara. Man borde nog ha en reservlösning - en 3g-kopplingsmöjlighet. Och det ska jag ju ha om ett tag...

tisdag 21 januari 2014

Pirkka nästa

Har gjort nåt som borde få en plats i Pirkka-niksit. Det är så här att jag har litet dåligt med vinterytterplagg. Har nog men de börjar vara gamla och slitna. Har sökt en dunjacka modell längre. Hittade ingenting som inte gör att jag ser ut som en Michelingubbe och som en Michelingubbe vill jag inte se ut. Och då man nu inte får tag i nån Lodenkappa i det här landet. Hösten har varit varm och också vintern fram till nu. Det har ofta blivit så att jag har tagit till min älskade sommar/vår/höst-jacka. Som vi kallade landstigningsrock när vi var mods och de senast var moderna. Nåväl - den är bra och med tjock tröja under fullt gångbar som vinterplagg. Men vad gör hon? Jo hon tar sin vackra estniska mönstertröja som är precis rätt storlek och syr in den som foder i jackan. Helylle och vindtät jacka. Hur bra som helst. Och vackert också tycker jag. Bedöm själva. Och så dyr som jackan var kan den nog gott användas både vinter och sommar.
Men slutklämmen får nog vara: mera lodenkappor åt folket!



söndag 19 januari 2014

Tagga ner

Jag kan släcka lampan på kvällen fast mina aktiva Wordfeudspelare ännu levererar. Stänger plattan med ospelade spel. Jag kan låta bli att läsa jobb-epost stup i kvarten när jag är hemma. Jag kan avbryta en intressant chatt för att klockan blir 23 - då jag ju ska släcka lampan.
Helt självklara saker för de flesta men för mej är det ett aktivt medvetet val. Och just för att det är det och jag lyckas med det tror jag att det ger mej extra lugn- och ro-hormoner.
Och det här är ett led i mina försök att tagga ner under dagen för att natten ska bli lugn. Jag gör nog annat också - djupandas under dagen, äter litet och lätt på kvällen, dricker mycket vatten...
Jag vet dessutom en massa bra saker som jag skulle kunna ta till men det är liksom överkurs det nu just. Små steg. Det ska gå det här!


lördag 18 januari 2014

Fly me...

Tok tok - hulluja nää roomalaiset! Sades det i Asterix. Och jag är nog benägen att säja Hulluja nää ihmiset! om dem som köar för att få bosätta sej på Mars. Att köpa enkel biljett och leva resten av sitt liv ute i världsrymden. Och försöka klara sej som nybyggare där. Och aldrig komma därifrån (varför det inte är möjligt blev inte riktigt klart för mej eftersom det nog ska slussas över fler människor dit). Och allt det som händer i gemenskapen på Mars ska filmas. Världens häftigaste dokusåpa. Vi ska få se hur Urpo, Maria, Svetlana, Dick och gänget klarar sej. Lever och dör på Mars. Tänk om nån bryter benet. Eller får hjärtinfarkt. Helt sjukt projekt! Det finns nog gott om platser att leka Robinson på här nere på jorden. Jag kan just tänka mej att många föräldrar hoppas på att deras barn ska gallras ut. För det är kö till eländet! Tok tok!

torsdag 16 januari 2014

Vad skriver vi på Facebook

Jag har som vana att skriva nåt på Facebook varje dag. Skriva nånting om min dag. Det mest spektakulära jag har varit med om idag var att prova simdräkt. Kränga av mej en massa varma vinterkläder och kränga på mej en simdräkt. Skulle jag ha skrivit nåt om att prova simdräkt i kylan eller prova simdräkt med en massa varma kläder skulle det ha kommit så många kul kommentarer att jag bara inte gitte. Skrev istället om nånting som jag kände väldigt starkt när jag kom hem - vilken ynnest det är att få tala till inspirerande och frågvisa abiturienter. Alltå en positiv uppdatering igen. Vi blir ofta kritiserade för att Fb är en glansbild och att vi visar en värld som inte existerar. Vi skriver inte om de dystraste stunderna vi haft under en dag. Vi kan. Jag kan också men det är sällan jag gör det. Skriver jag sånt så gör jag det i bloggen. Känns bara så. Dessutom tror jag att det gör gott att skriva om positiva saker. Jag mår bra av det. Så gör jag också i min aftonbön. Tänker på det positiva jag fått under dagen och säjer tack. Jag har för mej att modern psykologi hejar på sådant beteende. Så uppdaterare - skriv positivt om det känns så. Utan att överdriva. Kanske vi borde skriva in ett Tack för det! i statusen också.



onsdag 15 januari 2014

Nåt nytt

Jag har allt jag behöver. Suck, tänker jag ofta. Det var så skojigt när man byggde upp sitt hem och samlade på serviser, sökte gardiner och till och med möbler. För att inte tala om tider när man behövde baskläder - blå tröjor, bruna koftor och så. Nu borde man ha en garderob för varje klädfärg för att aktivt minnas vad man har. Nå kanske jag tar i nu men nån sanning finns i påståendet.
Idag går man på rea och konstaterar att ok - billigt men inget jag behöver. Det omtalade presentskåpet blir räddningen för fyndlusten.
Men nu - nu behöver jag nånting. En smarttelefon. Först till sommaren egentligen eftersom den behövs för att ge nät till plattor/datorer på torpet.Och det är så roligt att kolla in! Jag möter så trevliga och kunniga människor i riktiga butiker. Och sen att läsa mera på nätet. Och diskutera på Facebook. Jag ska ha både telefon och anslutning. Den karamellen ska jag suga länge på!


tisdag 14 januari 2014

Simhallen än en gång

Äntligen kom jag mej till simhallen. Har inte varit sedan i våras. Underbart att bli igenkänd av bastusällskap från ifjol. Och att snacka runt i bastun. Mest på finska. Så också först med en tjej som visade sej vara svensk och jobba i Korsholm.
Noterade att också simdräkter tycks krympa i garderoben. Ända tills jag märkte att det inte var min simdräkt. Har inte haft någon Adidasdräkt. Måste ha skett ett byte i våras - den här dräkten har bott hos mej sen jag senast var i simhallen. Undrar hur det har gått till - har alltid mina grejor i samma "kotelo" i hyllan.
Det var gott om utrymme i bassängen. Och det var underbart att få simma i egen takt. Och utanför lyste solen på frosten i träden. Det var så fint. Och ändå - eller kanske just därför - kom det stora vemodet över mej. En bidragande orsak var säkert att simhallen befinner sej i Tabuland - B:s bostad, sjukhuset och våra fina promenadstråk i Sandviken. Och man hinner tänka många tankar när man kajkar på flera 100 meter. Det lättade i bastugemenskapen och vattenjumpaträngseln.
Men -det bli nog att skaffa ny simdräkt. Men sen - nu ska jag slappa i soffan...


måndag 13 januari 2014

Om vikten av att sova

Det här blogginlägget skulle platsa på Sömnskolans Facebooksida. Men så har jag ju själv också gått i sömnskola. Nog har jag alltid vetat hur viktigt det är att sova. Och hur jobbigt jag har det många gånger när jag inte kan sova. Tar till insomningstabletter, wordfeudar på nätterna, äter på nätterna - och klarar dagen på nåt konstigt sätt. Men nog är det skillnad. Igår var en dag efter en natt som slutade klockan 3. Idag är det en dag efter en lång och god natts sömn. Enorm skillnad. Som natt och dag. Hehe. Igår var det segt att jobba, kände huvudvärken komma. Tack och lov boostades jag upp litet tack vare den fina långa promenaden. Idag har jobbet gått som en dans. Har planerat abinas lektioner ända fram till Penkkis och gjort en massa annat också. Och har fortfarande klar blick och dito huvud och ser fram emot datastödet jag skall åstadkomma på eftermiddagen.
Och vad gick fel natten till söndag. Jag lärde mej djupandning och avslappning i sömnskolan. Får nog inte riktigt till det som jag borde. Speciellt inte om jag är stressad. Och just då borde jag ju. Men till vissa delar följer jag men jag vet att under lördagen snurrade en massa saker i mitt huvud. Jobbsaker främst. Och det är så fel så fel - jag vet. För den goda nattsömnen skall man grunda redan på dagen. Avslappningsövningar för att jaga bort stressen. Och över huvud taget lära sej att inte ta stress. (Tulipanaros?). Och i mitt fall dessutom - inte äta för tung mat och inte äta sent. Ofta är det min mage som väcker mej.
Nåja - jag har lärt mej mycket - och jag tillämpar en del - och jag har kommit en bit på väg. Det är mycket sällan jag nu behöver insomningspiller. Jag vågar lita på att jag somnar.
Ett tillägg - jag måste också se till att jag släcker lampan tillräckligt tidigt. 23 borde vara gräns.


söndag 12 januari 2014

Ljuset

Oj vad det har skrivits om det kompakta mörker vi har befunnit oss i. Och vad det tjoades när dagarna äntligen börjar bli längre. Och visst lär det vara så att åtminstone en majoritet av oss mår dåligt av att vistas i mörker/frånvaro av ordentligt dagsljus. Själv är jag ju sån som gillar mörkermyset så mycket att jag undrar om jag också biologiskt är fri från ljusbehov. Vet inte men måste nog erkänna att det är en skön känsla att ha varit ute på en lång promenad på dagen. En dag som för en gångs skull var ljus. Både av att vädret var nästan klart och av att det låg snö på marken. Känner mej upplyft. Eller så var det den sunda motionen i frisk luft som gjorde det. Kan i alla fall glädjas med alla ljusälskare över att ljuset är på väg. Och bara jag riktigt kommer över julavslutandet så börjar jag också gilla och längta. Snart.




lördag 11 januari 2014

Doftterror

Jag har inte doftallergi. Men ibland är det så man får hålla andan när man kommer in i någons parfymdoftfält. Så var det idag. Det var inte bara i en eller två butiker som jag kom in i så stickande doft av parfym att det kändes i halsen. Litet söt doft dessutom. Och - föreställer jag mej - billig parfym. Fast vad vet jag, kanske de dyra doftar starkt och stickande också. Jag kan bara föreställa mej hur det känns för en doftallergiker! Det borde vi tänka på innan vi sprutar/stänker på oss luktegott. Måtta i allt.



fredag 10 januari 2014

Om yllebyxor

Säj yllebyxor och varje 60+ - dam får en vision av klumpiga - kanske hemstickade, kanske stickade av grått hemspunnet garn - tingestar som de tvingades ha som barn. Tingestar som kliade och som blev snövåta när man lekte runt i den vinter som alltid var snörik, Och då kliade tingestarna ännu mera. Och långa skulle benen vara - de skulle ju täcka glipan mellan strumpor och livstycke. Sen fick damerna i ungdomsåren nya smidiga yllebyxor - långa ben, blommiga, i crepe (sic). Jag hade svarta med blå blommor. Och de hade jag troligen på mej inomhus under min skoltid. Det var på den tiden så att det inte var så stor skillnad mellan fritid och vanlig tid. Och dessutom var jag ju ung på kortkjolsmodets tid - man måste bara ha nåt under det korta. Numera rör vi oss med bil, i inglasade varma varuhus och tror att vi klarar oss utan yllebyxor.Och när vi sportar har vi långkallingar och sportkläder. Ett kuriosum : jag hörde häromdan att yllebyxor användes i kvinnoprästdiskussionen - hur skulle kvinnliga präster kunna ta på och av yllebyxor i sakristian  där det rörde sej manliga kyrkvaktmästare. Men det var nog för länge sen.
Sådana här tankar tänkte jag idag när jag kortkjolsklädd skulle gå ut i det ganska bitande fredagsklimatet. Och drog på mej ett par utsökta smidiga ylle-silke-kalsonger/leggings som värmde så gott. Och inte pickade de heller. Tack utvecklingen.

onsdag 8 januari 2014

Jullov

Mitt långa underbara jullov håller på att ta slut. På ett sätt tog det nog slut igår redan eftersom skolan började. För trots att jag är pensionärsledig ännu idag höjs beredskapen avsevärt när det inte är skollov. Och så ska man förbereda också. Men man får göra det i pyjamas...
Men som sagt - jullovet har varit underbart, lugnt och vilsamt. Jag undrar om man kommer att känna samma eufori över julledighet om man blir pensionär. Eller är det faktiskt så som Pippi sa att man måste gå i skola för att få lov. Att det krävs en anspänning för att man riktigt ska känna av motsatsen - ledighet. Vet inte. Tror kanske att man kan känna det att vara ledig just när skolan ska till att börja. Som pensionär alltså.
Annars finns väl nog risken att dagarna bara går, allt flyter, "man får ingenting gjort". Det som styr mina tankar i pensionärslivsriktning är förutom jullovet den vinterpratare jag lyssnade på igår. Bodil Jönsson från nyårsaftonen. Den duktiga fysikern som lärde oss att hantera tiden är nu också duktig på pensionärsliv och åldrande. Att bli gammal som hon vill kalla det. Och som botemedel mot att allt flyter har hon rutiner - att binda upp veckorna kring bokade aktiviteter så att man märker dag och stund. Klok kvinna!
Och jag är beredd att gå till jobb imorgon. Och lektionen är förberedd.


tisdag 7 januari 2014

Presentskåpet

Jag har hållit mej med presentskåp så länge jag kan minnas. Där har jag under åren samlat gebortsaker. Det kan ha varit handarbeten (inte så mycket sådant nu just), namngivna presenter som jag bara har snubblat över men framför allt - fynd som jag bara inte har kunnat låta bli. Sen när det har behövts nån liten sak har det bara varit att öppna och fynda i presentskåpet. Och på det här sättet är det ju också legitimt att fynda på rea. Något för mej själv hittar jag inte - jag har allt. Men presentskåpet - det tar tacksamt emot det där nätta, praktiska, prisvärda som jag matar in. Ibland kan det hända att jag tullar litet på innehållet om jag behöver ett ljus eller en bunt servetter. Men oftast får sakerna vara kvar. Det är väldigt trevligt att städa presentskåpet och bli påmind om vad som finns. Idag kom jag hem med en ny tingest. Köpt till halva priset. Vad det är kan jag ju inte berätta...


måndag 6 januari 2014

Edvin och Elin

Vi har de senaste dagarna överösts med delningar och uppmaning till delningar av en artikel i Vasabladet (http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/16194). Artikeln syns nu men eventuellt inte för alla. Därför: det handlar om 10-årige Edvin från Sverige som åkte Vasabåt och där träffade 10-åriga Elin. Som han nu inte har nån kontakt med. Vill ha kontakt och söker henne på olika sätt. Visst är det gulligt och visst är gossen företagsam och visst är det fantastiskt att man kan få tag i människor. Och gullig är han också. Men nånstans i mej reagerar jag med nej! Inte ska en 10-åring jaga en annan 10-åring via media. Vad säjer Elins mamma? Vad skulle du - småflicksmamma säja? Mediedrevet skulle vara enormt om hon hittas. Det är på nåt sätt i samma serie som att småflickor klär sej utmanande och vuxet, att barn inte är barn längre.
Jag vill gärna att Edvin och Elin ska få träffas och ha kul tillsammans som de 10-åringar de är. Men jag kan varken gilla eller dela artikeln. På ett sätt delar jag ju nu när jag lägger upp bilden på gossen...


Herätys!

Hade en väldigt mödosam insomning i gårkväll. Somnade nångång kring klockan 2 men tänkte att det är okej eftersom jag inte har några tider att hålla. 7.15 kommer jag långsamt och motvilligt upp ur min djupa sömn - nånting tjuter nånstans. Och så  slutar det. Inte väckarklockan. Inte brandlarmet. Upp för att kolla telefonerna - det kan ju vara nån i nöd. Inga missade samtal. Kan förstås inte somna om. Vad kan ha hänt. Ännu en telefonkoll. Den som ligger i vardagsrummet har en obekant symbol. En väckerklocka. Hm. Kollar närmare. Väckning aktiverad - tiden verkar vara 8.00 (den har inte fått vintertid ännu). Betyder att jag (kan inte med bästa vilja i världen skylla på nån) har tryckt på nån knapp. Betyder troligen också att den har ringt ett bra tag. Kan också betyda att nån granne har väckts och oroats. Gissa vem som strax ska testa hur telefonens ringsignal låter och hur länge ringningen pågår.
Och naturligtvis blev det ingen fortsatt sömn - jag var så nyfiken på dagen att jag gick upp.



söndag 5 januari 2014

Koncentrationsproblem

Såg i morse på Morse. Inspector Morse. Som jag genom åren har gillat så mycket. Märkte att jag inte kunde koncentrera mej. Fick ibland spola tillbaka för att repetera. För att förstå över huvud taget. Bestämde att den serien spelas nog in i yttersta nödfall i fortsättningen. Har upplevt detsamma när jag läser böcker. Jag skumläser, koncentrerar mej inte. Och nu undrar jag om detta beror på a) det som jag serläser är så intigt och ointressant att det inte är värt min koncentration b) om jag ännu är i ett sådant sinnestillstånd att jag inte kan koncentrerar mej c) om det är en åldersgrej eller d) om jag är så störd av att vistas på Internet och Facebook att jag bara kan ta till mej snuttifierad information.


lördag 4 januari 2014

Tala väder

Det har skrivits mycket och talats mycket om det. Vädret. Det slaskiga. Det grå. Det snöfattiga. Det som gett oss så mörka dagar. Det har suckats. Det har längtats efter snö. Efter ljus. 
Som jag tidigare har skrivit så är jag lyckligt lottad som inte påverkas negativt av det väder vi nu har. Tvärtom. Njuter av mörka slasket. Kan önska krispighet ibland. Och snö till julen. Men det här njuter jag också av. Och framför allt vill jag inte sätta energi på att ondgöra mej över väder - det är liksom inte lönt. 
Och rent objektivt så är det väl mest bra med det vi har nu. Ingen snö att skotta, låga uppvärmningskostnader. Kanske en del mera ohyra i sommar om vi inte fär en köldknäpp som tar kål på övervintrande skrottar. Farligt med stormar och höga flöden. Men annars...
Och sen anser jag nog att om det inte har kommit snö nu så kan det låta bli att komma senare i vår. Och ljusare blir det hela tiden.




fredag 3 januari 2014

Äga stan

När jag mår tillräckligt bra (och det gör jag ganska ofta) och inte har alltför stort sömnunderskott kan jag känna det väldigt positivt att gå ut på stan. Det må då vara att gå ut för att handla mat, gå på ärenden eller bara för att strosa runt. Jag kan känna att jag äger stan. Går ut med nyfiket sinne. Får ögonkontakt med människor jag möter, kommunicerar med folk - kända och okända. Träffar ibland bekanta som jag får en längre pratstund med. Eller till och med nån som jag går på kafé med. Och det känns som om jag skulle vara vän med hela stan. Toppenkänsla som nog har utvecklats sen jag började röra mej ensam. Och om man tar "äga stan" mera symboliskt tycker jag man kan byta ut det mot "äga livet" - att fördomsfritt ta emot och ta för sej av det man möter. Och om man kompletterar den här filosofin med visdomsordet jag hittade inför nyår så blir man till glädje för någon annan också. Så här:


torsdag 2 januari 2014

Att hitta fram

Jag ska på visit idag. Till ett ställe som är obekant för mej. Och nästan hela vägen dit är obekant för mej. Jag skämtar om det som ett problem på Fb men det finns en gnutta allvar bakom skämtet. Jag har ett enormt dåligt lokaliseringssinne. Och tydligen bildminne också när det handlar om att minnas vägar. Det hänger väl ihop. Man memorerar inte när det inte är intressant eller lätt. B brukade skämta med mej då vi körde till Monå och fråga vilken färg huset efter nästa krök har. Sällan och aldrig visste jag medan han verkade ha hela vägen på film i huvudet. Och ett annat fenomen . När jag rör mej på främmande ort kan jag känna en isande kyla och ett stort obehag när jag ska vända om hörnet och inte vet vad som möter. Säkert så allvarligt att det har ett namn.
Men jag är bra på att läsa kartor och följa kartor - det är det att köra utan att känna igen som är otäckt.
I det här fallet är det ett skämt. Jag ska köra typ 18 km - har mål i mun och telefon med mej. Och dessutom har jag instruktioner både av Google maps och den jag ska besöka. Har också skärmklipp av vägen i lilldatorn. Men om jag skulle röra mej mycket på det här sättet skulle det nog bli aktuellt med en gps eller telefon/dator som är nätkopplad när jag kör. Men det här dagens körande blir nog bra!


onsdag 1 januari 2014

Hjärtevänner

Nästan hela hösten har jag följt med en serie som jag tycker är viktig. 14 delar - pågår ännu - kommer ikväll på Femman klockan 20. En serie som handlar om hur kärlek och behov av närhet inte har något bäst före-datum. Huvudpersoner är människor som är seniorer - den yngsta är väl närmare 70 år. De har ett gemensamt. De är singlar. De har förlorat sina partners antingen genom dödsfall eller skilsmässa. Jo - en annan sak är också gemensam - de vill inte vara singlar. Programmet går ut på att de ska gå på date med någon de aldrig har träffat. Den situationen är väl nog litet konstgjord för att det ska bli något av den träffen. Första gången, uppstyltat med något "förenande" program, kamerateamet och säkert annat också. Men kanske sedan... Och den träffen är inte det intressanta utan det som diskuteras. Med den underbara varma programledaren som får de inblandade att tala om längtan, sorg, närhet, kamratskap och annat som är lika närvarande hur högt upp i ålder vi kommer. Jag tycker serien rör vid något mycket väsentligt, nåt som är tabu. Och vilka kloka saker som kommer fram i diskussionerna. Ibland är igenkänningsfaktorn väldigt hög. En man som nyligen förlorat sin fru konstaterar att det är så svårt med någon ny då man är så rädd att man ska jämföra. Och att de flesta ensamma människor är så uppbokade - av nöden, annars skulle de sitta hemma - så de har inte tid att spontant umgås. De flesta tycks tro på en relation i form av ett särboförhållande. Han inget behov av någon snarkare bredvid sej i sängen. Man vill ha någon att göra saker med, man vill ha gemenskap och man vill ha närhet. Se själv och bedöm. Jag gillar och programledaren med sina ibland närgångna frågor ska nog ha en stor del av äran. I varje (?) program har han en standardfråga till huvudpersonerna. I ett program fick alla frågan om de minns sin första kyss. Det gör jag. Gör du?

Programledaren