I minnet

Julen är väl den högtid som väcker mest minnen hos oss. Vackra - troligen förskönade - minnen från barndomens jular. Minnen från samlingar där släkten samlades. Alla möjliga minnen. Som gör att man blir vek till sinnet. Herkistyy som man säjer så bra på finska.
Jag märker i år att minnena från två år tillbaka känns starkt i år. Inte minnena från ifjol - den första julen utan B. Inte minnena från de jular vi ännu firade tillsammans. För två år sedan började det jobbiga. Med att den ena allvarliga diagnosen efter den andra kom. Med att springa mellan hem och sjukhus. Med att B var hemma ett tag för att sen på nytt läggas in. Tuffa tider. Minns inte att de här tiderna skulle ha kommit så starkt för mej ifjol. Men det är väl så att i sinom tid - när man är mogen - bearbetas allt.
Men trots att de här minnesstråken är närvarande finns nog den gamla julkänslan också där. Den som talar om lugn och frid och värme och gott att vara. Så det som har byggts upp före den onda tiden lever vidare. Barndomens jular, ungdomstidens jular, jularna med familjen, jularna med B - de finns där - starka och trygga. Känns gott att gå mot årets jul - trots allt.

Inte mitt fönster trots att jag äger familjens fina julprydnad. Men en dag...