Ett år

har gått sen jag första gången inkluderade B i dem jag tände minnesljus för i Sundom. Hur overkligt kändes det inte ifjol. Jag minns att vi brukade stå där, B och jag och fundera över och tänka på dem som hade kommit till i vår samling över sådana vi tände ljuset för. Och ifjol var han med i den samlingen. Och det var konstigt. Lika konstigt som att vara med i Allhelgonamässan med ljuständning ifjol. Trots att hans namn inte lästes upp fanns det ju med. Nog kändes det i år också - både i kyrkan och vid minnesstenen. Men känslan var nog en annan. Mildare, mera vemod och saknad än sorg. En fin och värdig dag.