Nio år

Nio år har idag gått sedan min mor dog. Efter en kort tids sjukdom. Jag skrev mycket under den tiden. En "skuggdagbok" som jag inte har läst efter det. Jag lät B läsa den efter mammas död men annars har den varit orörd. Jag kände imorse att jag skulle kunna läsa vissa bitar av den men har den undanstoppad någonstans. Men den natten blev jag kallad till stadssjukhuset där hon låg. Jag fick bud till mina syskon och störtade iväg. Jag hann fram och jag kunde hålla hennes hand och tala till henne. Jag tror jag också då sa det jag tidigare hade sagt "Du får gå- vi klarar oss". En sköterska var med i rummet - diskret tittande ut genom fönstret. Så småningom upphörde andningen och hon somnade in. Och då kom min bror in genom dörren. Min syster kom inte körande långa vägar - mamma såg precis ut som hon hade gjort föregående dag när hon var på besök. När vi efter att ha suttit i rummet ett tag kom ut i korridoren hade man dukat ett sorgebord med ett ljus för min mamma. Det var så starkt. När jag kom hem kunde jag konstatera att mamma hade dött den timme som inte fanns - just när sommartid blev till vintertid. Jag ville vara ensam. satte mej med ett tänt ortodoxt böneljus och ett glas körsbärslikör (Sundomkörsbär) och skickade ut brev om det som hade hänt till mina vänner. Med ett foto av mammas stolthet - en vacker vedapino i Sundom. En bild tagen när nattfrosten pyntat veden med sitt flor. Jag minns att jag kände ett lugn.

Jag tror att det var bilden här under som jag skickade. Minns bara att den var finare men så är det ju. Vet att den är tagen någon dag före mammas död -
en av de där gångerna då jag sökte tröst i min älskade natur.