Har idag träffat en long lost friend. En man jag lärde känna under studietiden. En som jag inte efter det har haft kontakt med. Det handlar alltså om över 30 år. Nyligen möttes vi som vänner på Fb och eftersom han har "klassträff" i Vasa idag bestämde vi att träffas. De fem timmar vi satt på min balkong räckte nog inte till för att dela med oss av våra liv men en del hann vi med. Underbart och förunderligt hur familjärt det kändes från första stund. Som om vi hade träffats igår. Grunden från förr må ha varit gedigen. Vi kunde tala om vår glädje och sorg. Min sorg fick en stor plats i samtalet och jag kände mej mött och mottagen. Jag hoppas att han upplevde att han också blev mött i det han delade.
Och vi bara talade och talade. Samtalet böljade mellan tider från förr, mellantiden och nutiden. Det var gråt och skratt. Nog kan en människokontakt vara fin ibland! Äkta och ärlig - inget dösnack.
Och för mej - att få bjuda in någon i mitt hem och mitt liv - fantastiskt.
Vad är en vänskap - den behöver inte förklaras. Vi bara vet det - vänner vi skall förbli. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar