torsdag 29 augusti 2013

Saknar redan

Ikväll flyttar katten tillbaka till huset. Känns jobbigt. Jag skulle vänja mej vid oron över att hon inte ska klara sej ensam i mitt hem långa pass för jag vet att hon gör det. Jag skulle vänja mej vid tanken på att hon är undersysselsatt - för jag ser att hon inte verkar lida. Trots att det ju är helt självklart att hon njuter mer i sina tassemarker på landet. Men det som jag inte vänjer mej vid är att bli väckt på nätterna. Redan utan det är min nattsömn av den art att jag är på gränsen till vad jag klarar av. Och att bli väckt extra är ingen höjdare. Men jag tycker så om att ha henne och att ge henne kärlek. Och att få den rena kärlek som ett djur kan ge. Jag blir gråtfärdig och ja, erkänner att jag gråter. Men jag förstår ju att det är en annan gråt jag gråter. En gråt som kanske inte har gråtits färdigt. Det är en annan saknad och ett annat avsked som det lilla ljuvliga livet har fått upp till ytan. Och det är egentligen renande.
Och Missan är det inget fel på. Maken till anpasslig katt har jag aldrig sett. Gå i koppel, gå på lådan mitt i sommaren, vistas ensam inne i 64 kvadrat när man är van att ströva fritt. Att vara med en ny människa. Allt har hon klarat med den äran. Och jag har aldrig upplevt en sån människonära och kelen katt. En verklig tröstare.
Nu hoppas jag att hon med diverse arrangemang ska klara sej på landet och hoppas att få träffa henne där.
Och jag är beredd att ta henne på nytt om det behövs - kanske min sömn stabiliseras när det blir höst på riktigt. Gulle Missan! Känner ju nog nånstans att jag sviker henne.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar