Jag har alltid haft svårt att klara av båtar. Nämligen att hoppa i och ur. Minns hur jobbigt det var under ungdomens seglatser. Det ä väl nåt med mitt "siktsinne". Och det blir väl inte bättre med åren. Och med åren kommer säkert också balansproblemen in. Märkte mina båtproblem så tydligt igår under vandringen i världsnaturarvet. Varje gång det skulle hoppas iland blev jag osäker. Och ville gärna ha nån hand att ta i. Och det fanns många unga händer beredda att hjälpa mej. Men det finaste var det som en av mina studerande sa. Jag gick och muttrade om mina frustrationer över att det blir så jobbigt med balansen och att tex ta sej ur en båt. Och att man får acceptera att saker förändras. Och som slut på mitt muttrande konstaterade jag att det är bra så länge man klarar av att gå. och den unga människa som gick närmast och hörde mej säjer att inte är det nåt problem - det finns nog alltid nån sån hjälper. Fattar ni vilket djup det ligger i det. Hon hade fattat åldrandets problematik och uttryckte det på ett sätt som gjorde att jag fattade att det inte nödvändigtvis finns något sådant. Utan att det bara är ett annat sätt att se. Att våga be om hjälp och veta att man inte för den skull behöver förlora ansiktet. Kloka unga människa, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar