Har alltid tyckt om att vara ensam - eller själv som endel numera säjer. Tom så att det har varit litet för litet av den varan medan jag jobbade. Nu inser jag det som jag nog egentligen har vetat. Det är bra att vara ensam när man vet att man inte måste vara det. När man vet att det finns nån att dela också det man upplevt under ensamheten. Det här ska jag berätta! Tänk vad jag hade det skönt. Nån att gå till om det blir trist.
Nu när det inte finns någon känns det helt annorlunda att vara ensam. Lugnt förstås - men tomt. Och naturligtvis kan jag bestämma med nån att träffas - men då måste man ju planera - och det klarar jag inte av. Och naturligtvis kan jag sysselsätta mej med hushåll och annat som jag brukar njuta av. Men då jag bara inte får till det. Det mesta som kan vara ogjort får förbli ogjort.
Vi får väl ha det så och ta det som det är så länge det behövs. Månne jag inte kontaktar nån om jag börjar klättra längs väggarna och kanske jag en dag får inspiration att göra det där jag vet att jag innerst inne vill. Nu får det duga med det sällskap jag får via datorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar