Våga vänta sommar

Det blir ljusare med stormsteg nu. Och en dag som idag när solen skiner och temperaturen är kring 5 minusgrader är det vår i kvadrat. Och då borde man längta. Efter sommar. Och det gör folk. Facebookuppdateringar flödar över av längtanskommentarer. Och jag märker att jag blir rädd. Rädd för sommaren. För minnena från fjolårssommaren. För att inte klara av mitt Sundom med alla minnen och allt det  myckna jobbet. Sundom som sköttes med vänster hand och en klump i halsen ifjol. Sundom som åren före var stället där vi hade så mycket tillsammans.
Och där finns förmodligen också en rädsla för att den myckna lediga tiden ska bli för lång. Men det är jag inte så säker på. Det har visat sej att jag nog hittar på saker. Och jag trivs också så väldigt bra i stan.
Jag hoppas ju att det ska bli så att jag får ro i Sundom, hålls där för att göra annat än att jobba. Det är i och för sej ett hopp jag har haft tidigare också - har ju inte nånsin varit tillfreds med hur jag hanterar stället. Men det har ändå varit sån glädje inför starten varje vår för jag har vetat att det har funnits så mycket av gemenskap i det som har hänt där under en sommar. Nu finns inte det. Jag hoppas innerligt att nåt annat kommer istället - nåt som gör att jag klarar av mitt älskade ställe!