Ingen att visa för...

"Vad är det för vits att plocka upp en snäcka ifall man inte har någon att visa den för" chattade en vän med Tove Janssons ord igår. Och nog har jag upplevt det flera gånger sen Bo dog. Att halva glädjen med nåt som gör en glad är att ha nån att dela glädjen med. Nån som kan ta min glädje för vad den är. Och kanske tom glädjas själv. upplevde något av det idag när jag satt och vaktade finskprovet i studentexamen. Varje år - åtminstone sedan Bo och jag började höra ihop - har jag gjort studentuppgifterna i huvudet i finska (och faktiskt också i engelska och tyska också ). För att sen diskutera med Bo. Han var ju finsklärare men hade också studerat tycka. Och vi jämförde våra lösningar och fann stort nöje i det. Så ännu ifjol fast han var sjuk och trött. Idag gjorde jag ingenting. Öppnade knappt häftet. Varför skulle jag när jag inte har nån att dela det med...