lördag 30 mars 2013

Och hur går påsken?

Tackar som frågar. Har haft och kommer att ha en hel del program men jag märker nog mellan aktiviteterna att det är jobbigt. Kan inte låta bli att återvända i tankarna till samma tid i fjol och den ångest jag/vi då hade inför läkarbesöket efter påsken. Det läkarbesök som gav diagnosen.
Men att ha program är bra och ikväll ska jag tillreda påskalamm åt väninnor.

tisdag 26 mars 2013

Städa påsk

Tycker om påsken. Det ljusa. Det gula. Ledigheten (numera inte så stor skillnad med många lediga dagar normalt). Och städandet. Så skönt att på riktigt få in luft och ljus efter vintern. Känns redan när julen städas ut men dammet syns inte så bra i januari. Men nu! Har satsat på fleradagsstädning. Har golven klara. Idag piffade jag upp balkongen. Fast jag bara hade en liten morgonstund.
Och sen blir det traditionellt med tjejer på middag på lördag kväll.
Och en sak som jag har försökt leva upp till länge - leva stilla i stilla veckan. Det tror jag att jag fixar i år. Kommer att gå på en del aktläsningar med fin musik , behöver inte ränna runt på möten - det blir nog bra.
Och jag hoppas att jag inte ska vara för ansatt av tankar från den hemska tiden ifjol...

lördag 23 mars 2013

Vet de?

När människor frågar mej hur jag har det blir min fråga - uttalad eller outtalad - vet de att Bo är död?. Om de vet det har frågan betydligt större tyngd än den där utkastade - hur är det/hur mår du/hur har du det-frågan. Den som ibland frågeställaren inte väntar sej nåt vettigt svar på. Den som vet har en fråga som är relevant , en fråga som man vill svara på på ett vettigt sätt ( i och för sej gör jag nog det med rutinfrågan också). Den som vet och frågar hur jag har det är guld värd. Det är en fråga som jag gärna vill höra. En fråga som jag behöver få höra och ge svar på. Jag är med om något så stort och obegripligt att det gör skillnad om de vet eller inte vet...

fredag 22 mars 2013

Anteckningar under...

"Ingen hade talat om för mig att känslan av sorg var så lik känslan av fruktan. --- När jag lägger fram dessa frågor inför Gud, får jag inget svar. Men en alldeles speciell sort av ’inget svar’. Det är inte den låsta dörren. Det är snarare en tyst blick som inte saknar medkänsla.”
C S Lewis skrev. Johan Fagerudd bearbetade och läste upp. Monologen Anteckningar under dagar av sorg. Fullbokade tillställningar. Jag tog mod till mej och gick idag. Påhejad av två som känner mej och som själva har hört. Men jag var nog rädd. Inte rädd för mina känslor men rädd för att inte veta hur jag skulle reagera. Utan fallskärm. Mycket glad att jag gick. Otroligt fint sätt att uttrycka en sorg. En intellektuell verbal person som får så mycket sagt att man vill suga in varje ord. Irriteras av att nån prasslar med programmet. Och än en gång kom jag till insikt om hur sorg är olika. Vissa gånger bara måste jag nicka medhållande - precis så! Och andra gånger för mej helt främmande tankar. Och dessutom fick jag bra samtal efteråt. Kvällen gjorde mej gott.

I-landsproblem

I onsdags kommet Vasablad där sida 1 var en dag gammal. Och vilka ramaskrin på Facebook. Man ska sluta prenumerera osv. Många hade inte vänt bladet för att se att resten av tidningen var ok. Vasabladet gick ut i media med att man får läsa e-tidningen gratis den dagen. Ännu 12-tiden mötte jag en upprörd granne som frågade om jag också fått gårdagens tidning.
Måste erkänna att jag själv också reagerade med stress när jag kände igen första sidan. Men vände bladet och lugnade ner mej. Morgontidningen är så viktig!
Men nog har vi små problem när vi hetsar upp oss på en tidning!

onsdag 20 mars 2013

Rapport från ett simhallsbesök

Ligger i soffan och pustar ut efter veckans simhallsbesök. 800 m (eller 900, man tappar lätt räkningen) och vattenjumpa samt bastu tar på. På ett skönt sätt. Min simteknik är usel och jag simmar långsamt men idag måster jag simma förbi framförvarande många gånger. Undrar om jag har blivit snabbare eller om jag hade sällsynt långsamma med mej på banan idag. Hade en farbror som luktade så ila fast han var i vattnet att man ville förbi också av den orsaken...
När jag satt i bastun med två andra damer och vi hade fått igång pratet kom en liten flicka in. Hon kunde ingen svenska och litet dålig finska. En tjej med invandrarbakgrund helt klart. Och det vill jag mena också på det att hon var så kommunikativ. De finlänska barn som vi brukar försöka få med i bastudiskussionen brukar vara ganska försagda. Men den här -hon berättade. Om att hon var första gången i simhall, om sin egen och syrrans simdräkt och annat smått. Härlig unge!
Vattenjumpan leddes av en ung , tydligen ny, instruktör. Inte speciellt inspirerande men vi gamla jumppare fick nog ut mycket av hans program. Effektivt med "korvarna" som skulle röras under vattnet. Ganska många herrar med i jumppan denna gång. Men igen iakttog jag samma sak. Hemanerna kunde tänka sej att vattenpromenera med flybälte medan de herrar som var med oss förmodligen m´var farbroder medlockade av sina tanter. Det är tydligen mindre knapsu med vattenpromenad än vattenjumpa...

måndag 18 mars 2013

Ingen att visa för...

"Vad är det för vits att plocka upp en snäcka ifall man inte har någon att visa den för" chattade en vän med Tove Janssons ord igår. Och nog har jag upplevt det flera gånger sen Bo dog. Att halva glädjen med nåt som gör en glad är att ha nån att dela glädjen med. Nån som kan ta min glädje för vad den är. Och kanske tom glädjas själv. upplevde något av det idag när jag satt och vaktade finskprovet i studentexamen. Varje år - åtminstone sedan Bo och jag började höra ihop - har jag gjort studentuppgifterna i huvudet i finska (och faktiskt också i engelska och tyska också ). För att sen diskutera med Bo. Han var ju finsklärare men hade också studerat tycka. Och vi jämförde våra lösningar och fann stort nöje i det. Så ännu ifjol fast han var sjuk och trött. Idag gjorde jag ingenting. Öppnade knappt häftet. Varför skulle jag när jag inte har nån att dela det med...

Nostalgi

Satt idag i flera repriser och övervakade under studentprovet i finska. Och betraktade de något vingliga hopfällbara borden. Samma bord användes när jag själv skrev min examen i Vasa Svenska Samskola våren 1971. Hur många år har inte gått och hur många studentkullar har jag inte upplevt efter det!
Minns så tydligt min egen studentvår. Börjande med en fin Penkkis över en läsperiod och sen den spännande skrivperioden. Det var då jag lärde mej vad det betyder att gå å kafé och umgås med folk i samma situation. Det var det vi gjorde när vi hade skrivit. För att sen samma kväll (sic!) tassa upp till skolan för att få höra de preliminära resultaten.
Jag minns också att jag satt på Sandö och läste - men jag misstänker att det jag då läste till var höjningstenter efter studentskrivningarna. Åtminstone med det klimat vi har just nu sitter man inte mycket på Sandö och läser.
Att så gick mina tankar medan jag vaktade,. En viktig sak att minnas hur många år av gymnasielärarskap som går - för de flesta  föräldrar och för alla abiturienter är detta den första gången. Spännande och stort. Och jag får aldrig bli blasé och tänka att det är ju bara en examen i raden - för det är det inte. Varje examen är unik för den som deltar.

torsdag 14 mars 2013

Att få tala om det

Idag fick jag tala om min sorg och saknad. Det låg i luften eftersom jag på morgonen hade haft kontakt med två personer som mist någon. En kvinna vars man dog helt plötsligt. Det berör så. Och så umgicks jag med en som det var så lätt att tala med. Vi hade inte träffats sen Bo dog. Vi känner inte varann särskilt väl så vi hade en hel del bakgrundsfakta att reda ut också. Och det var så naturligt och så skönt. Utan att jag behövde vältra mej i det svåra. Och det ärt ju nog så att det behöver talas om - länge, länge. På olika sätt i olika sammanhang - men det behövs. Tack för det.

onsdag 13 mars 2013

Billiboden

Haanpään sekatavarakauppa lopettaa Vaasassa 


Sådan rubrik såg jag i Pohjalainen igår. Och blev ledsen. Min älskade Billibod. Också Köyhäinsokos i folkmun. Som fanns på Storalånggatan i en liten lokal i min barndom. Där det var så pop att handla att man släppte in folk vartefter nån kom ut under en julrusch. Den butik jag kunde iaktta från köksfönstret när jag hade adress Storalånggatan. Och den som hade så bra varor. Och fortsatte att ha bra varor när de flyttade till Fredsgatan. Har handlat allt tvättmedel, toapapper och alla möjliga hygienprodukter där. Trevlig personal som man under åren lärde "känna". Haanpää är nog ett begrepp.
Orsaken uppgavs vara bristande lönsamhet i konkurrensen med stora billigvaruhus. Kanske Hongkong har gjort sitt. Synd säjer jag!

söndag 10 mars 2013

Medalj

Har blivit premierad i helgen. Det är väl nånting som man borde ta som ett tecken på att man håller på att bli gammal. Men okej, så är det då. Det kändes inte så. Det kändes fint och högtidligt. Det handlade om en medalj för 20 år i kyrkokören. Ceciliamärket. Och jag fick det på lördag med enbart kören närvarande - i det stämningsfulla kapellet på Alskathemmet. En liten fin ceremoni. Kände stolthet och gemenskap. Kören betyder väldigt mycket för mej. Och att medaljen dessutom är supervacker gör ju inte saken sämre. Mina friends på Fb skriver och tjoar som om jag fått Nobelpriset. Härligt.

fredag 8 mars 2013

Ungdomstid forever

Såg imorse en inhemsk film från 1970. Anna heter den och den är en Jörn Donnerproduktion. http://yle.fi/ohjelmat/343569. Tänker inte dess vidare kommentera filmens innehåll men rekivisitan. Ett vackert påkostat sommarställe. Inredningen vackert finländsk. Rena reklamfilmen för inhemska möbler och textilier. Och kläderna - mycket Marimekko och hippiestil. Och när jahg såg och njöt slog det mej hur ungdomstidens favoriter testar sej in i ens sinne. Det var ju precis såna här kläder jag gillade på 60-7-talet då jag var mods. Det är därför jag vurmar för alla dessa långa klänningar och sjalar. Och färger och indiskt. Och för all del - marimekko. Därför jag har svårt att förlika mej med stiliga strikta dräkter. Därför jag är glad att Gudrun Sjödén med sitt mode bekräftar min ungdoms klädstil.

torsdag 7 mars 2013

Våga vänta sommar

Det blir ljusare med stormsteg nu. Och en dag som idag när solen skiner och temperaturen är kring 5 minusgrader är det vår i kvadrat. Och då borde man längta. Efter sommar. Och det gör folk. Facebookuppdateringar flödar över av längtanskommentarer. Och jag märker att jag blir rädd. Rädd för sommaren. För minnena från fjolårssommaren. För att inte klara av mitt Sundom med alla minnen och allt det  myckna jobbet. Sundom som sköttes med vänster hand och en klump i halsen ifjol. Sundom som åren före var stället där vi hade så mycket tillsammans.
Och där finns förmodligen också en rädsla för att den myckna lediga tiden ska bli för lång. Men det är jag inte så säker på. Det har visat sej att jag nog hittar på saker. Och jag trivs också så väldigt bra i stan.
Jag hoppas ju att det ska bli så att jag får ro i Sundom, hålls där för att göra annat än att jobba. Det är i och för sej ett hopp jag har haft tidigare också - har ju inte nånsin varit tillfreds med hur jag hanterar stället. Men det har ändå varit sån glädje inför starten varje vår för jag har vetat att det har funnits så mycket av gemenskap i det som har hänt där under en sommar. Nu finns inte det. Jag hoppas innerligt att nåt annat kommer istället - nåt som gör att jag klarar av mitt älskade ställe!

söndag 3 mars 2013

Burkiniförbud

Det rådet förbud mot att använda burkini i Vasa simhall. Dvs förbud mot den heltäckande simdräkt som muslimska kvinnor vill använda. Argumenten har varit hygienproblem och säkerhetsproblem. Det första förstår jag över huvud taget inte och egentligen inte det andra heller. Speciellt inte eftersom det tycks vara tillåtet med en typ av simdräkt som kunde kallas "klänningsimdräkt" - dvs en fladdrande (för all del kort) kjol som hör till dräkten. Säkerhetsrisk?
Och de muslimska flickor som eventuellt inte vill klä av sej i allmän dusch kunde duscha i specialduschen där man kan stänga dörren. De skulle ju så behöva få lära sej simma dessa våra nya medborgare. Plus att de ska få ta del av den härliga upplevelsen ett simhallsbesök kan ge.


fredag 1 mars 2013

Slarvstädning

Jag märker till min förskräckelse att jag har blivit så slarvig att städa. Hoppar över dammsugandet och sopar bara för att nämna ett exempel. Har tänkt att det blir bättre när jag får krafter. Har tänkt att det blir bättre när det blir ljust och dammet syns bättre. Har tänkt att det blir bättre när det blir sportlov och ledigt. Men nej. Det har inte blivit bättre. Hänger väl nog ihop med att det känns onödigt att städa när ingen ser mitt hem. När jag bara tassar på här själv. Men så är det ju inte. Och nu får jag nog börja tilltala mej själv i barska ordalag. Här ska städas! Det får bli disciplinsstädning om det inte kan bli luststädning.
Till alla förfärade städare - det syns inte att jag ostädar. Det är ett prydligt hem jag har i alla fall.