Idag skulle jag köra hem en bekant från sjukhuset. Och jag märkte hur de svåra sjukhusminnena från ifjol vällde fram. Parkera bilen - nu gick det lätt pga tidpunkten... Ställa in parkeringsbrickan. Och det råkade vara samma A-trappa där jag sprang så otroligt många gånger då. Det var praktiskt taget min enda motion då. Idag åkte jag hiss för att det skulle kännas annorlunda.
Men sådär kommer det väl att vara. Det som jag var med om ifjol har nog satt så djupa spår att en del av dem säkert kommer att finnas där resten av mitt liv. Men några ska väl gå att radera och det som man måste leva med - tex att ta sej till sjukhuset - får man väl försöka slipa ner med hjälp av enkla saker som att ta hem bekanta som har varit inne för dagkirurgi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar