Jag måste ju nog erkänna att jag tänkte en hel del på hur julen skulle bli. Den första julen utan Bo. Och jag har märkt att mina nära också har funderat - en del har kunna uttrycka sin oro, i andra har jag bara känt av den. Eller kanske oro är fel ord - snarare har jag upplevt att man har tänkt och känt omsorg. Tack för det. Och det är ju nog en känslig tid - man har minnen och jul ska vara gemenskap. Hittills tycker jag att det har gått helt bra. Jag var julaftonen med min syster och hennes man och det kändes gott. Och jag dekorerade och njöt in julen som vanligt före julen. Och alltid då och då överfölls jag av ett stråk av saknad - ja mer än ett stråk. Men det får man bara räkna med. Saknaden är min följeslagare numera.
Men att det har gått så pass bra trots jag har att göra med att jag har så stark julidentitet i mej själv. Bo kom med i mitt julfirande och gladdes och njöt men det var nog jag som var moderatorn tror jag. Och den julstyrkan har jag kvar nu - och det är ju fortfarande samma hem, mitt hem, som jag reder till jul. Och köper mat som jag njuter av. Och spelar in filmer jag ser. Och vistas på datorn och Facebook. Datorn är ett gott sällskap.
Sen är det ju också det att förra julen var en jul av ängslan och oro. Bo var på sjukhus efter hjärtoperationen och var svag. Hopp hade vi ju naturligtvis då men det var ändå jobbigt. Och så nytt. Känns nog som en lättnad att inte behöva uppleva den oron nu.
Och ännu en sak - jag har alltid njutit av att vara ensam - naturligtvis har den njutningen varit starkare i vetskapen om att jag snart skulle få träffa Bo - dela nånting, tala i telefon. Gå på promenad. ha supé tillsammans. Det är borta nu men vanan att vara ensam hjälper mej.
Allt det här är ju bara spekulationer och funderingar. Vet inte hur jag mår om nån dag men just nu är det inte så illa. Det vill jag signalera till er som funderar därute.
Sen är jag så glad över att ha blivit bjuden hem till gamla trygga goda vänner på nyår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar