Graven

Idag var det invintring av gravar. Min syster och jag la ljung och ris på mammas och pappas grav (och försökte rensa litet på farmors och farfars grav. På vägen vände jag in i Munsala för att titta till B:s grav. Som ju är en ganska stor släktgrav som jag inte kommer att betrakta som "min". Där finns nu tre generationer. Det är inget problem för mej att B inte ligger i en egen grav som skulle vara bara hans. Av avståndsskäl har vi aldrig i familjen varit några "gravmänniskor". Det blev fint när man kunde börja tända ljus vid minnesstenar på begravningsplatser för sådana som begravts på annan ort. Det har vi (tidigare B, jag och mamma) gjort flera år inför Alla helgons dag i Sundom. Och det kommer jag också att göra i år i Sundom. Men på något sätt kändes det nog "herkkä" att idag lägga handen på det ställe där vi grävde ner B:s urna. Jag hade tre kvistar kärleksört som jag stack in i kryptujan. Och känslan var bra - vemod och saknad men inget mer dramatiskt. På något sätt var innehållet i urnan redan från början något annat än den jag sörjde och den känslan hade jag också nu. Aska kan inte frysa men jag tror jag skulle tänka en sådan tanke om en begravd kropp... Vet inte men det var bra att besöka graven idag men precis som jag trodde väcktes inget behov av att färdas till graven för att känna..