Urnenedläggning

Jag hade egentligen ingen föreställning om hur urnenedläggningen skulle kännas. Och om det fanns någon var det nog en tanke om att det inte skulle kännas så mycket - begravningen var ju förbi. Farväl och tack var sagt. Nu var det bara litet aska. Så fel man kan ta! Jag började nog känna på förhand att det inte var så enkelt. Sedan blev det så starkt när det var så viktigt att urnan skulle vara i B:s hem och på villan. Det var jag inte med om själv men tanken på det... Faktum är att jag tror jag grät mer igår än på begravningsdagen. Och det var en fin ceremoni i Munsala där gropen var grävd när vi kom. Planteringarna var orörda, gropen var grävd i gräsmattan framför. M tände rökelse i en urholkad sten och jag la ner min runda vackra sten ovanpå gravstenen. Urnan vandrade från person till person (M:s familj och jag). det spelades en spröd melodi på gitarr och M trummade stilla och dovt. Sedan lade hon ner urnan i den djupa gropen. Vi lade alla en näve sand i gropen och sen fylldes gropen. Vi stod kvar en stund i stillhet och sedan var det klart. Kändes starkt. Men inte svårt då mera. Och troligen var det här också en viktig bit i processen. Och i familjegraven finns nu tre generationer Pensar.  En stilla frid rådde.