O ni försagda

Jag tvekade länge innan jag skrev det här inlägget. För jag vill varken skuldbelägga någon eller hänga ut någon. Men jag märker att jag inte kan låta bli. Och då säjer mitt nya raka jag - skriv!
Och det som snurrar i mitt huvud just nu är funderingar kring hur olika människor kan vara i förhållande till sorg och död. Eller åtminstone i förhållande till den sörjande. Jag har upplevt situationer när enskilda och grupper har suttit utan att med ett ord kommentera det jag varit med om. Trots att de har vetat. Trots att vi känner varann bra. Och trots att jag vet att de själva har varit/är i sorg. Och jag vet att det inte handlar om illvilja. Det kan handla om att man är rädd att jag ska börja gråta (sic!). Men jag tror att det mest handlar om försagdhet. Har man inte sagt nåt har man inte gjort bort sej. Och man vet ju inte vad man ska säja. Fel, fel, fel! Man kan inte göra bort sej. Man kan inte säja fel saker. Man behöver inte säja nåt. Bara rör vid mej. Smek mej på armen. Se på mej. Fråga hur jag har det. Visa att ni vet! Den där första gången vi träffas.
Det finns många som vet det här och agerar därefter. Öppnar famnen när vi möts. Säjer något - eller låter bli. Är inte rädda för min gråt.
Själv lärde jag mej att man ska agera redan på 70-talet när min pappa dog. Jag minns precis hur jag blev bemött då - tack och lov minns jag bara dem som bemötte mej så att det kändes väl...
Och jag hoppas det här inlägget får någon att visa någon i sorg och nöd att han/hon inte är ensam.
Sedan vet jag redan att jag kommer att behöva er medkänsla länge, mina vänner. Jag behöver få en förfrågan om hur det går, en uppmuntran över att det ser ut att gå bra och kanske en kram om det inte går så bra.
För trots att det ser ut på ytan som om det skulle vara normalt så är det inte det. Långt ifrån. Och kommer inte att vara det på länge än. Och därför gör det så ont när det finns människor som beter sej som om inget skulle ha hänt. Och igen vet jag att det inte handlar om illvilja. Det är igen försagdhet och lättnad över att jag beter mej så normalt så att man inte behöver agera. Fel, fel, fel igen. Agera, snälla!
När jag läser det jag har skrivit funderar jag om jag kräver för mycket. Om jag i min sorg har blivit sån egotrippare att jag kräver att allt ska kretsa kring mej. Men nej, jag vill inte tro det. Alla som har sorg borde få uppmärksamhet. Inte få medlidande men medkänsla. Oberoende hur glada eller sorgsna de ser ut. Och där empatin tar slut borde folkvettet ta över. Man tar hand om en sörjande - det bara är så...
Tack till alla som orkar med mej! För jag är inte speciellt lätt att ta emot med all min sorg och sårighet. Men ni är många som bara orkar...