lördag 29 september 2012

Höst






Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."
- Lauri Pohjanpää -

fredag 28 september 2012

Shoppa loss

Riktigt typiskt mej! Igår sprang jag hela dagen runt i Karleby med väninnan. Hon hittade saker och köpte - inte jag. Provade en vacker kofta som var alltför dyr,. provade en massa skor men min Hallux valgus var problem överallt där det skulle ha varit en sko som passade. Så kommer jag hem, går ut på fredagshandel och går in i en klädbutik - och vips hittar jag en trevlig kjolklänning som jag köpte.
Är det nu så att jag är så trög att jag inte kan bestämma mej i vimlet men sen lagras intrycken och så vet jag när jag kommer hem.
Och det är inte första gången det händer. Sådär brukar det gå när jag är i H:fors också. Men jag är aldrig lessen när jag kommer hem tomhänt. Ofta finns dessutom det jag söker redan i garderoben. Så var det också med skorna nu. Ett par ankelvärmare och de gamla skorna ser ut som de häftigaste Naturalista! Uppfinningsrikedom heter det.

onsdag 26 september 2012

Det är mycket med det jordiska

Jag har lovart mej själv att jag alltid ska ordna mitt liv så att jag har möjlighet att odla. Så länge jag orkar. Och det har jag nu, stora möjligheter. 2800 kvadratmeter möjligheter på torpet i Sundom. Men möjligheterna är samtidigt mitt problem. Det är för stort. Jag hinner inte göra annat än jobba där. Och dessutom är jag (efter att ha ägt stället i 20 år) ännu inte vän med huset. Har inte bott mej in i det. Troligen till en del för att det inte har fått en chans. Det är för nära Vasa och duschen i stan lockar efter ett jobbpass... Men det har ändå fungerat och B och jag har fått mycket utbyte av att jobba på den stora tomten och med att renovera det stora huset. Men nu märker jag hur ensamt det är att vara där. Jag kan ju inte be folk komma när jag bara jobbar. Vill jobba, trivs med det men skulle nog gärna lära mej att sätta mej ner och njuta också. Och när man betänker att det är ett gammalt hus som behöver ses om undrar jag hur det ska fungera på sikt. Kommer jag att ha inspiration att anställa folk för sådant?
Och så föds tankar på förändring. De har nog funnits förr men nu kommer de riktigt starkt. Det började med att en bekant berättade att k´hon köt en kolonilott med hus i Åminne, Malax. Bekvämt, nytt, sällskap... Men smått, som på en bricka, längre väg. Och alla möblerna och sakerna! Och så - hur skulle jag kunna svika Sundom? Där jag tom vill bli begravd!
Nygammal parallelltanke föds - stycka tomten - sälja bort stora huset och bygga nytt och smått - men tillräckligt stort för mina möbler och saker. Just nu är jag där och försöker lista ut om man kan dela en tomt av den storleken....
Allt möjligt kan hända när det finns rum för tankar.

måndag 24 september 2012

Språkbad

I Vasa språkbadar vi barn med finska som modersmål ända från dagis. Att det fungerar fick jag bevis på häromdagen på min stavvandring. Vi mötte ett gäng knattar med lärare i Sandviksparken. De hade kassar fyllda med nåt och hade alldeles klart varit till skogs. Jag frågade vad de hade i kassarna och de visade sina naturskatter och talade svenska med oss. Efter en stund berättade ledaren att de är språkbadsbarn i skolåldern. Det verkade fungera helt på svenska. fantastiskt vilken gåva. Sen var de så roliga när man frågade nåt allmänt - då svarade de med en mun. Kunde inte låta bli att be om ett "Hej" i kör. Och det fick vi.

lördag 22 september 2012

Ensam och social

Jag tror inte jag riktigt har fattat tidigare hur social jag är. Har ju naturligtvis fått leva ut det tillsammans med B. Alltid nån att tala med på promenaden, i butiken och i kassakön (och förstås i annat umgänge). Nu märker jag att jag flödar över när jag rör mej ensam på stan. Kan inte låta bli att öppna samtal i kassaköer, kommunicerar med barn och inbjuder över huvud taget till kontakt. Och vad är väl bättre än det. En ensamboende, ensamgående människa kan lätt leva en hel dag utan att tala med någon. Jag har haft en sån dag. Och så kan vi ju inte ha det!

Lampor och lampor

Jag har aldrig varit nån vän av de lampor som kallas energisparlampor. Till att börja med tar de sej ett för stort namn. Kompisarna LED-lamporna är ju minsann energisparlampor de med! I ännu högre grad. Men det kan vara kosmetiskt. Det som är mera allvarligt är ju att de kvicksilverinnehållande lamporna ju utgör en miljöfara. Jag tror inte på att alla lägger dem i problemavfall. Endel hamnar nog i brännbart med vanliga glödlampor är jag rädd. Inte bra att bränna lampor innehållande kvicksilver. För att inte tala vilket elände det blir om en (varm) kvicksilverlampa går sönder. Jag undrar hur många som vet hur man ska hantera en sådan situation. Därför bojkottar jag energisparlampor av kvicksilvertyp och väntar på att Led-lamporna blir billigare. De har redan blivit rimligare i färg. Tidigare hade de ett väldigt kallt ljus. Jag har alltså hamstrat gammaldags glödlampor medan det gick att få tag i dem. Konstiga förpackningar - nästan retro- och superlåga priser. Blev så glad idag när en butik skyltade med 30% rabatt på energisparlampor. Men si det gällde inte LED. Sic!

fredag 21 september 2012

TV

"Hela 70 procent av de ungdomar som svarade på TNS Gallups tv-enkät uppgav att internet är viktigare än traditionell tv.
Var femte ungdom ser programmen på någon annan tid än då de sänds i tv. Då nätet blir en allt viktigare distributionskanal ses programmen också allt längre från vardagsrummet.

I åldersgruppen 18–24 år uppger 8 procent av männen att de ser på tv i badrummet.
56 procent av alla som svarade uppger att de använder nätet för att kunna se tv-program utanför hemmet. Av de unga vill 37 procent se på tv i kollektivtrafiken.

Drygt 2000 finländare svarade på enkäten."

Precis vad jag har tänkt. Ungdomar har ínte ens Tv och har alltså inte betalat licens. Helt klokt att vi övergår från licens för TV till en mediaskatt eller vad den nu sist och slutligen kallas. Bra!

onsdag 19 september 2012

Mitt i maten

Nog är det nu till att vara vulgär! Inte så förvånande men ändå så jag måste kommentera. Lidls reklambroschyr. En sida - nej, ett helt stort uppslag - med mat. Och mitt i detta - en ruta med reklam om tjärschampo (Rajoitettu erä) till specialpris!

Fantastiska Facebook!

Alla som läser min blogg och känner mej vet att jag är stor vän av Facebook. Det har varit min grej ända sedan starten. Connecting people. Och Fb har gett mej oerhört mycket privat. Men också i jobbet. Igår var en kväll när jag var helt uppslukad av det som hände på min jobbprofil. Jag skrev runt till fjolårsabiturienter för att få dem att berätta vad de gör nu. Många ha redan skrivit in på Fb-sidan jag gjorde för dem ifjol. Men de som inte hade skrivit fick ett personligt meddelande. Och de som var on-line fick det i chatten. Och oj, vad det kom svar! Plingade stup i kvarten. Hann knappt hålla i alla trådar. Och vad det var trevliga saker de berättade! Trivs med sin studieplats, sitt liv. Har en studieplats och om inte så en plan och en sysselsättning. Saknade oss. På väg för att besöka skolan. Det var såå mysigt - och frågan är om det var jobb eller privat... Jag är så rik som har fd studerande både som friends och vänner!

söndag 16 september 2012

Mer än gilla

Jag la in årets skolfoto på Facebook i fredags. Det är ett bra foto. Men så brukar jag också säja åt fotografen att det ska fotograferas tills jag är snygg. Men så snygg är jag inte att 80+ personer skulle gilla det. Vilket är ett faktum nu på söndag morgon. Men jag ser fräsch och glad och ganska harmonisk ut på fotot. Och ser äldre ut - man ser att du har gått igenom nånting, sa en omdömesgill person. Och jag tror att det är det faktum att det syns att jag är på G som gör att människor har gillat. Och när jag ser vilka som har gillat är jag nästan övertygad. Så det är mer än ett gilla man har tryckt in med sin knapptryckning. Tack för omtanken.

fredag 14 september 2012

O ni försagda

Jag tvekade länge innan jag skrev det här inlägget. För jag vill varken skuldbelägga någon eller hänga ut någon. Men jag märker att jag inte kan låta bli. Och då säjer mitt nya raka jag - skriv!
Och det som snurrar i mitt huvud just nu är funderingar kring hur olika människor kan vara i förhållande till sorg och död. Eller åtminstone i förhållande till den sörjande. Jag har upplevt situationer när enskilda och grupper har suttit utan att med ett ord kommentera det jag varit med om. Trots att de har vetat. Trots att vi känner varann bra. Och trots att jag vet att de själva har varit/är i sorg. Och jag vet att det inte handlar om illvilja. Det kan handla om att man är rädd att jag ska börja gråta (sic!). Men jag tror att det mest handlar om försagdhet. Har man inte sagt nåt har man inte gjort bort sej. Och man vet ju inte vad man ska säja. Fel, fel, fel! Man kan inte göra bort sej. Man kan inte säja fel saker. Man behöver inte säja nåt. Bara rör vid mej. Smek mej på armen. Se på mej. Fråga hur jag har det. Visa att ni vet! Den där första gången vi träffas.
Det finns många som vet det här och agerar därefter. Öppnar famnen när vi möts. Säjer något - eller låter bli. Är inte rädda för min gråt.
Själv lärde jag mej att man ska agera redan på 70-talet när min pappa dog. Jag minns precis hur jag blev bemött då - tack och lov minns jag bara dem som bemötte mej så att det kändes väl...
Och jag hoppas det här inlägget får någon att visa någon i sorg och nöd att han/hon inte är ensam.
Sedan vet jag redan att jag kommer att behöva er medkänsla länge, mina vänner. Jag behöver få en förfrågan om hur det går, en uppmuntran över att det ser ut att gå bra och kanske en kram om det inte går så bra.
För trots att det ser ut på ytan som om det skulle vara normalt så är det inte det. Långt ifrån. Och kommer inte att vara det på länge än. Och därför gör det så ont när det finns människor som beter sej som om inget skulle ha hänt. Och igen vet jag att det inte handlar om illvilja. Det är igen försagdhet och lättnad över att jag beter mej så normalt så att man inte behöver agera. Fel, fel, fel igen. Agera, snälla!
När jag läser det jag har skrivit funderar jag om jag kräver för mycket. Om jag i min sorg har blivit sån egotrippare att jag kräver att allt ska kretsa kring mej. Men nej, jag vill inte tro det. Alla som har sorg borde få uppmärksamhet. Inte få medlidande men medkänsla. Oberoende hur glada eller sorgsna de ser ut. Och där empatin tar slut borde folkvettet ta över. Man tar hand om en sörjande - det bara är så...
Tack till alla som orkar med mej! För jag är inte speciellt lätt att ta emot med all min sorg och sårighet. Men ni är många som bara orkar...

tisdag 11 september 2012

Den passar dej!

Den bästa komplimang nån kan ge mej när det gäller kläder eller utseende är inte - vilken snygg kjol du har eller vilken fin frisyr. Utan - den där kjolen är precis du, din still, passar dej perfekt eller annat därmed jämförbart. Och jag vill ge komplimangen tillbaka till givaren - det är en människa som ser utanför sej själv, en som ser på mej och ger sin komplimang därefter. Det finns många sådana fina komplimanggivare. Tex min frissa. Vi diskuterade Gudrun Sjödén och hon kom med nån positiv kommentar. Jag undrade om hon också hade Gudrun-kläder (hon är väldans ung) men hon sa att nej men hon kan förstå hur bra de passar min stil. Det var väl fint!Och väninnan som sa att min väska bara är så min. Sen kan det ju vara så fint också att den som ger komplimangen både tycker att den passar mej och har samma stil och smak själv. Toppen. Jag hör till dem som blir glad och stolt om nån kommer till en fest med samma dress som jag - wow, vi har lika bra smak!

måndag 10 september 2012

Om att tala med varandra

Jag har av flera personer nu efter B:s död fått höra att vi såg ut att vara så nära varann. Folk som hade sett oss på gatan upplevde att vi alltid talade så ivrigt med varandra. Det har jag aldrig tänkt på. Eller att inte alla par skulle göra det. Jag undrar om ett särboförhållande som vårt gjorde att vi inte någonsin tog den andra för given. Trots att vi hade starka band - om än inga juridiska sådana - så byggde ju allt på det ansvar vi tog för varandra och vår relation. Och den var god. Och det var gott att umgås - också när vi vandrade gatan fram - och vi hade mycket att delge varandra. Helt naturligt. Men tydligen inte helt vanligt eftersom jag har hört många berätta att det är något de har reagerat på när de har sett oss. Konstigt.

söndag 9 september 2012

Urnenedläggning

Jag hade egentligen ingen föreställning om hur urnenedläggningen skulle kännas. Och om det fanns någon var det nog en tanke om att det inte skulle kännas så mycket - begravningen var ju förbi. Farväl och tack var sagt. Nu var det bara litet aska. Så fel man kan ta! Jag började nog känna på förhand att det inte var så enkelt. Sedan blev det så starkt när det var så viktigt att urnan skulle vara i B:s hem och på villan. Det var jag inte med om själv men tanken på det... Faktum är att jag tror jag grät mer igår än på begravningsdagen. Och det var en fin ceremoni i Munsala där gropen var grävd när vi kom. Planteringarna var orörda, gropen var grävd i gräsmattan framför. M tände rökelse i en urholkad sten och jag la ner min runda vackra sten ovanpå gravstenen. Urnan vandrade från person till person (M:s familj och jag). det spelades en spröd melodi på gitarr och M trummade stilla och dovt. Sedan lade hon ner urnan i den djupa gropen. Vi lade alla en näve sand i gropen och sen fylldes gropen. Vi stod kvar en stund i stillhet och sedan var det klart. Kändes starkt. Men inte svårt då mera. Och troligen var det här också en viktig bit i processen. Och i familjegraven finns nu tre generationer Pensar.  En stilla frid rådde.

onsdag 5 september 2012

Det blir alltid värre framåt hösten...

För att travestera en känd sång. ch det känns faktiskt så. Hösten är min älsklingstid - vägen mot mörkermys och jul. Och det betyder att hösten dofter är så viktiga för med. Förmultningen, det råkalla, det fuktiga, skogen och markerna... Det brukar vi uppleva tillsammans B och jag på våra friluftsvandringar - antingen i Sundom eller i närmiljön i stan. Och de fanns där idag, dofterna , när jag kom till torpet. De fanns där men inte han! Saknade så. Kommer mej inte iväg på dylika vandringar ensam. Och sen att vara på torpet den här årstiden - det har också varit gemenskap. Att ställa i ordning, invintra. Nu ska det göras trots att det är bara jag. Skönt nog att jobba ute i den fina naturen men så tyst och ensamt. Till slut bara måste jag fara till stan... Tom datorn svek mej idag. Nätet var så svagt att jag egentligen inte lyckades med nånting...

tisdag 4 september 2012

Älska gammalt

Hörde igår om en familj som hade flyttat in i en splitterny lägenhet - och hade skaffat ny möbler över hela linjen. Bytt ut praktiskt taget allt!  Kan nog bara säja att det inte är min modell. Ingen chans att jag skulle göra mej av med de möbler jag har trots att de kanske inte är så trendiga. Vill egentligen inte ha ett hem där allt går i samma stil. Tycker det är charmigt att blanda. Och alla känslor som finns i de gamla pjäserna! Köpta för länge sedan, ärvda, fyndade på loppis... Hur skulle de kunna ratas! Men det leder till problem - det betyder att det är svårt att köpa nytt när det gamla inte flyttar ut. Och visst skulle det vara trevligt att köpa nån ny pjäs. tex skulle jag gärna ha nytt köksbord - men där står ju det gamla redan. Och Sundomvinden är full!

måndag 3 september 2012

Ge mej ungdomen åter...

Man brukar säja att äldre personer "går i barndomen". Där tror jag väl inte att jag är men på något sätt är jag mera i min ungdomstid nu än när B levde. Vet inte om det finns ett samband eller om det har att göra med den stigande åldern. Men det är på nåt sätt fräscht och trevligt att komma ner i ungdomsåren i tankarna. Söker mej till vänner från förr och vi planerar att göra saker som vi gjorde förr. Tex väninnan och jag som planerar en nostalgitripp till Umeå. Kläder från förr vill jag ha. Landstigningsrock och jeans. Gummistövlar. Min trygghet i att söka rötterna härom dagen är nog också ett led i det.
Kanske det nog på något sätt ändå har att göra med att B inte finns mera. Vad gjorde jag före hans tid? vad kan jag plocka upp som var fint då? Och det tycks finnas en hel del!

lördag 1 september 2012

För billigt

När jag läser i reklambladet om kaffekokaren som kostar 7,90 och klockradion som kostar 5,00 drar jag öronen åt mej. Antingen är det så att det är produkter av undermålig kvalitet eller så används produkterna som lockbeten och företaget går på förlust. Man misstänker det första och då går tankarna vidare till dem som har tillverkat dessa produkter. Vad har arbetarna fått för lön? Hurudana fysiska arbetsförhållanden har de haft? Nu handlade det här om elektronik men varje gång jag ser "för billiga" priser går mina tankar till textilindustrin och de hemska dokumentärer man sett i den svängen. Giftiga färger, "livegna" arbetare, barnarbetskraft. Det går kalla kårar på ryggen på mej...
There is no such thing as a free lunch!