Om bön

Bön är väl något som man i många fall håller väldigt privat. Nån kanske säjer - jag tänker på dej och menar i själva verket - du är i mina böner. Men under B:s sjukdomstid har det blivit helt naturligt att människor talar om att be. Och det på ett lika naturligt sätt som de skulle säja - vill du ha ett glas vatten. När det har krisat till   sej har det skickats meddelanden om förbön, nån berättade att hon frågade sin man om han nämner oss i sin aftonbön (och det gjorde han) - och flera som jag inte hade en aning om att de använder bönen kunde helt naturligt skriva i nåt meddelande att de ber för oss. Och försås de som jag visste om från förr...Och då det blev så naturligt! Inte nåt överfromt prat utan som om det bara skulle höra till. Kanske för att jag själv ber upplevde jag det så starkt att jag var buren. Men visst var jag också buren av människor som berättade att vi är i deras tankar... Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mej utan alla bedjare och tänkare omkring mej. Tack!