Mobiltelefontvång

Det verkar som om man överallt i samhället utgår från att man äger en mobiltelefon och dessutom har på den. Fick just besked om att mina brillor har kommit. Via sms och inte e-post trots att jag är nästan säkert på att jag önskade e-post. Banken skickar kontroll-sms till mobilen om jag betalar nåt stort och obekant (en funktion som jag i och för sej själv aktiverat). För något tag sedan när jag i något formulär på nätet skulle fylla i telefon och la in mitt fasta nummer godkändes det inte.
Jag vet inte hur jag ska ställa mej till det här. Jag har ju aldrig egentligen använt mobil. Började ha på den dag och natt när Bo blev sjuk och det har jag nog fortsatt med av gammal vana. Och det är tydligen det som förväntas av mej. Men i princip tycker jag inte om att vara nåbar hela tiden. Speciellt vill jag inte vara nåbar för telefonförsäljare. Plus att telefonen finns i handväskan och det är en stress att få fram den när det ringer. Plus att jag tycker det är dåligt ljud ofta orsakat av att folk ringer från konstiga ställen.
Men så påverkad av mobiltelefonvanligheten är jag nog att jag har börjat fundera på att sälja min telefonaktie och sluta betala ganska mycket per månad eftersom det är så få som numera har fast telefon. Men fler av dem jag snarvlar med har och eftersom jag har flat rate inom 06-området har det verkat förmånligt. Blev litet annat nu när inte B finns - vi snarvlade ju faktiskt mycket i telefon.
mot det att säja upp står det som jag just sa - ljudkvaliteten och sen också storleken. Det är obekvämt att tala i en liten mobiltelefon...