Marknad

Fy vad jag tycker illa om marknader. Inte som fenomen, tvärtom, men för att de marknader jag upplever tycks sälja billigt krimskrams. Så också Vasa höstmarknad eller vad den nu hette. Något enstaka undantag. Krimskrams kan vi köpa i billigvaruhus om vi så önskar. Tänk om någon skulle våga ställa till en skördemarknad, gammaldags marknad, hantverksmarknad. På torget - inte i Botniahallen med inträde.
Nu påpekar någon att vi ju har gammaldags marknad i samband med julöppningen i Vasa. Sant, men också där har de trängt sej in dessa försäljare av läbbiga lakritsremsor och osande flottig korv.
Vill ha en mysig marknad!

Kursändring

När jag kom från mina teoretiska studier i Åbo var jag så sugen på knyppel och knåp att jag gick t.o.m. fyra dagar per vecka på Arbis. Det var klädsömnad, keramik, lappteknik, mjuka djur, julpyssel, träslöjd - you name it! Plus att jag ofta gick nån jumpagrej. Och det här fick jag in och hann med!
I dagens läge har jag svårt att klämma in en enda kurs plus kören. Och denna höst har det nu varit riktigt virrigt - jag har ändrat kurs två gånger. Varför funkar det sämre nu med jobb och kurser?
Jag tror att det handlar om att kurserna sträckte sej över längre tidsperiod förr. Och då spelade det inte någon större roll om en kurs naggades i kanterna av jobbmöten ett antal gånger. Annat är det nu när en kurskväll är typ tre timmar och antalet träffar är få. Och dessutom kostar det betydligt mycket mer nu. man anmäler sej intetill fem kurser om man inte hinner med dem.
Det är dessutom så just nu att det jag vill gå på är tillverkning av dockskåpsmöbler och nån sån kurs går inte i höst. Därför har jag tänkt gå nån träslöjd och den vägen få tillverka möbler. Den första hade kö så där tänkte jag att jag kan släppa in nån från kö och bytte till svepteknik. Sen kom jag att  tänka på att dockskåpstillverkarkursen kanske inte blir av (den har en fortsättning för möbeltillverkning) så då bytte jag till den för att jag "tyckte synd om den". Så det är så att jag har virrat av min godhet och inte nåt annat!
Dessutom är jag nu på en kurs som går måndagar som inte brukar vara nån riktigt vanlig mötesdag.
Så den 10 september tar jag ett av mina dockskåp under armen eller trävirke i en väska och går på kurs - här ska det piffat upp och fixas fönster. Hoppas bara att kursen blir av!

Tomt

Imorse då jag vaknade kände jag av den stora tomheten och saknaden. Den där som man inte kan härleda till ett minne eller en plats eller en händelse. Bara ett stort saknadstäcke som lade sej över mej. Tror att det till en del hade att göra med att denna måndag förmodligen är den första lediga dagen som inte hade nåt program. Det som jag så har längtat efter! Men det har antagligen varit klokt att ha program varje dag i alla fall...
Medan jag spekulerade i de här banorna kom jag på en "punktorsak" i alla fall. Jag ska för att ta blodprov imorgon. Till sjukhusets labb. Där jag var så många hemska gånger med B. Väntade så hemska resultat. Kämpade så med parkeringar och annat praktiskt. Jag är skadad vad gäller det stället! Men jag kan inte undvika att gå dit så det får bli en övning i att övervinna...
Sen - den oprogrammerade dagen - det blev optikerbesök kl 13. För att jag ska få tala om hur illa jag tycker om mina progressiva. Undrar vad han tycker om det...

Mobiltelefontvång

Det verkar som om man överallt i samhället utgår från att man äger en mobiltelefon och dessutom har på den. Fick just besked om att mina brillor har kommit. Via sms och inte e-post trots att jag är nästan säkert på att jag önskade e-post. Banken skickar kontroll-sms till mobilen om jag betalar nåt stort och obekant (en funktion som jag i och för sej själv aktiverat). För något tag sedan när jag i något formulär på nätet skulle fylla i telefon och la in mitt fasta nummer godkändes det inte.
Jag vet inte hur jag ska ställa mej till det här. Jag har ju aldrig egentligen använt mobil. Började ha på den dag och natt när Bo blev sjuk och det har jag nog fortsatt med av gammal vana. Och det är tydligen det som förväntas av mej. Men i princip tycker jag inte om att vara nåbar hela tiden. Speciellt vill jag inte vara nåbar för telefonförsäljare. Plus att telefonen finns i handväskan och det är en stress att få fram den när det ringer. Plus att jag tycker det är dåligt ljud ofta orsakat av att folk ringer från konstiga ställen.
Men så påverkad av mobiltelefonvanligheten är jag nog att jag har börjat fundera på att sälja min telefonaktie och sluta betala ganska mycket per månad eftersom det är så få som numera har fast telefon. Men fler av dem jag snarvlar med har och eftersom jag har flat rate inom 06-området har det verkat förmånligt. Blev litet annat nu när inte B finns - vi snarvlade ju faktiskt mycket i telefon.
mot det att säja upp står det som jag just sa - ljudkvaliteten och sen också storleken. Det är obekvämt att tala i en liten mobiltelefon...

Historia

Jag har bloggat/skrivit hemsida så länge nu att det börjar vara intressant med tillbakablickar. Kollade idag tidpunkter nära dagens datum, den 24 augusti bakåt i tiden och tänkte delge er det.

Fredagen den 24 augusti 2007           

Det finns två små tidskrifter där Bo och jag möts över intressanta artiklar, personporträtt och insändare. Båda är av den kategorin att de också innehåller mycket sånt som vi bara inte kan hitta nåt gemensamt i och också sånt som ingen av oss kan skriva under. Och det intressanta är att tidningarna representerar sådana ytterligheter som religion och politik. Den ena är Kyrkpressen, kyrkans språkrör och den andra är Arbetarbladet, SDP:s språkrör. Där kan man bara se. Och vad kan man se. Jo, att om det finns tillräckligt med klokskap i religion och politik finns det rum för många, ja till och med rum att mötas...

Tisdagen den 26 augusti 2008           

Mina grannar har gift sig. Ett moget par som har levt ihop ett bra tag. Inget konstigt med det annat än att det skedde på en onsdag (20082008). Men det som fick mig att reflektera var en annan granne som kollade med mig om vi brukar uppvakta från husets sida. Kunde bara konstatera att vi inte brukar gifta oss i vårt hus och inte få barn heller, men väl fylla jämna år, bli klara med studier och annat. Och att vi inte uppvaktar från husets sida. Det väntar vi med tills nån dör! Verkar nästan perverst när man radar upp det på det här sättet men det har nog sina skäl. Att hedra en avliden med en inbetalning eller en blomma tycker jag är ok. Det är en fin kultur vi har att visa uppmärksamhet vid dödsfall trots att man kan säga att det är så dags då... Att man inte i ett höghus uppvaktar de levande kan väl nog vara praktiskt. Var skall man dra gränsen? Jämna födelsedagar? Bröllop? Barnafödslar? Men tänk om en ny hundvalp är mera värd att fira - enligt ägaren. Eller 50-åringen som hemlighåller sitt jublileum? Eller nån som blir bitter av att bli bortglömd om styrelsens anteckningar inte stämmer... När nån dör är det entydigt... Konklusionen är den att vi hedrar en människa som dör och sen får vi sköta resten på privat bas och förstås verbalt heja på varann i alla möjliga små tilldragelser. Så grattis mina nygifta grannar!

Onsdagen den 26 augusti 2009
För en tid sen kom jag av nån anledning att tänka på min fars dödsdag. Jag minns den kristallklart trots att det är över 30 år sedan. Mina känslor får jag inte fram minnesspåret på, förmodligen var det så starkt att spåret är ganska slitet. Nej det som jag fick upp var spåret av det som hände runt omkring mej den dagen.Eller rättare sagt, de människor som fanns till för mej den dagen. Min pappa hade varit allvarligt sjuk och legat i respirator en längre tid så det var inte helt oväntat när det ringde på dörren i studielyan i Åbo den där söndagsmorgonen i maj. En studerande släkting som inte kände mej var den som kom med budet. Han hade tydligen telefon så man hade ringt till honom från Vasa. Nån hade ringt, min mamma hade inte heller telefon. Kan inte ha varit allt för lätt för honom att komma. Tjejen jag bodde med var en handlingskraftig och klok människa. Själv var jag förmodligen helt förlamad. (Det var då jag insåg att man inte kan vara förberedd på ett dödsfall). Nåväl, vi insåg att jag skulle ta mej hem till Vasa så snabbt som möjligt. Dvs med flyg samma dag. Packandet var gjort för jag skulle byta boende inför följande läsår och hade föäljaktligen grundpackat på förhand. Det var just inför sommarlovet. Problemet var bara att vi inte hade så mycket pengar hemma. Det kostade en hel del att flyga. Kompisen L for iväg till sin moster som bodde utanför stan och för att jag inte skulle behöva vara ensam lotsade hon mej till en bekant som råkade vara ensam hemma. Där fick jag lätta mitt hjärta och han kom med mig till flygterminalen och ordnade biljetter. När L kom med pengarna tog hon mej på promenad. Jag minns de vackra blommorna vid åstranden. Jag tror de var röda. Eskort till flygterminalen där en bekant fanns. På väg till Vasa. Han fick mej som bänkgranne och fick utan att han bad om det ta del av min sorg. PÅ flygfältet hemma fanns mamma och en hög med släktingar som i sin tur varit hennes och syskonens stöd under dagen. Och så var vår familjespillra samlad. För att tillsammans möta allt det som kommer när en far har dött.
Men jag säger det - vilket nätverk! Och helt vanliga människor som förstod att göra det som behövdes!
Sen minns jag ännu hur fint det var när jag kom tillbaka och en studiekamrat med en kram eller därmed jämförbart visade sitt deltagande. Inga ord, bara närhet och värme. Då lärde jag mej också att man SKA visa sörjande att man är med dem. Det finns inget som är fel, bara det att inte reagera...

 Tisdagen den 24 augusti 2010      

Som nybliven deltidspensionär måste man bara reflektera över hur det känns. Och vad som känns. Har nu varit hemma 2 hela dagar, två tisdagar (har blivit litet extra pga skolstart och annat). Och det är nog så att det är de små vardagliga sakerna som känns. Det att få se film sent och tidigt - om man vill. Att kunna sticka ut till Sundom och jobba om vädret är rimligt. Att tvätta kläder när det är torkväder (lyckades inte riktigt preja torrvädret igår). Att försöka skola sej till att somna om efter tidningsläsandet 4.30. Mycket viktigt! Att inte behöva packa matsäck varje dag. Att inte behöva planera jobbkläder för hela veckan. Att inte behöva använda bilen varje dag. Men också annat smått och gott. Som man faktiskt kan ta ut till fullo trots att det lediga sjoket inte är så långt.
Kopplar jag bort skolan? Tror inte det eftersom jag hela tiden är inne och läser mail. Kanske det blir annat nån gång men jag är inte så säker... Och nog tänker jag på jobbet men jag vet nu inte om det stör.
Men det som nu förvånar mej är känslan att jag inte gör just nåt. Antagligen har jag inte mentalt ännu lyckats ställa in prestationsnivån på 50%. Men det var en intressant iakttagelse och jag måste få in i mej att nån annan också presterar. Lika mycket som jag. Och duktigt! Men jag kan nog inte annat än rekommendera. Jobbet minskade med 50% och lön i hand (detta år) typ med litet över 20%. Toppen!

22 aug 2011

Betedde mej riktigt som en ledig pensionär idag och tog mej god tid på Bibban. Tillsammans med Bo dessutom. Hittade en Faldbakken på bytesbordet och ett par dockskåpsböcker och ett par romaner. Tog mej dessutom tid att gå och söka på musikavdelningen och hittade en pianonybörjarbok som jag inte har testat (trorr på under där - en vacker dag kommer det nån pedagogik som får mej att spela på riktigt). Och sen gick vi till tidningssalen och bara satt och njöt av att få välja tidskrifter efter eget intresse och sitta och läsa i vacker och lugn (inte helt) miljö. Lyxliv för pensionärer och gratis för alla! Avfärden blev litet speciell när larmet gick. Vad det var som orsakade det vet vi väl inte men vid disken trodde man på den DVD som fanns i min pianobok. No problem...

Rötter

Jag minns att en god vän som blev änka hade en önskan att vandra på sin barndoms/ungdoms stigar. Komma till sina rötter.
Samma önskan har jag också haft och det fick jag uppleva igår. Kanske inte vandra och egentligen inte heller köra bil på stigarna men nog träffa människor från förr. Jag träffade goda släktingar och vänner som tog så väl hand om mej. Jag fick vara helt ocensurerad och fick gråta och skratta. Kände mej så omhuldad. Jag kom hem från färden alldeles trött av alla känslosamma samtal men det var gott och en viktig del av processen. Och det kändes så starkt att rötterna är viktiga och att jag vill söka mej till dem med jämna mellanrum - båda människor och geografi.
Sedan var det som alltid så gott att träffa släktens nestorinna eller vad man nu kallar den feminina nestorn. Och se hur bra man kan ha på ett hem för äldre som faktiskt fungerar som ett hem.
En fin dag som kunde genomföras tack vare deltidspensioneringen.

...och ner

Veckoslutet har inneburit en svacka. Det har känts tungt och saknaden har varit stor. Troligen har en bidragande orsak varit att det nu är en månad sen B dog. Har aktualiserat det till höger och vänster. Och sen var det B:s namnsdag igår. Och så veckoslut - det är ju nog de som kommer att kännas mest - våra fina rutiner - veckans längtan till helgens supé, middag och samvaro. Att skapa mys ensam  kanske inte är nån höjdare.
Och sen tror jag också att jag var spänd inför dagens födelsedagskalas hos min bror. Att komma in i nya sociala sammanhang (nya efter B:s död) är alltid litet spännande. Men det gick - det också. Kändes bara så konstigt när det sades när nån skulle fara hem - vad har ni för brådska, inte har ni nån som väntar. Och ja, så var det ju helt akut för mej - ingen väntar...

Veckoslutshandla

I allt ska det skapas nya rutiner. Också vad gäller veckoslutshandlandet. I det tvåsamma livet var handslandet en underbar rutin. fredag efter jobbet (och efter vitlöksmakaroner) drog vi iväg till stan och åtminstone jag handlade en del för helgen. På lördag (efter förmiddagsgröten) for vi till Prisma där resten blev inköpt. Härliga tider!
I det nya livet försöker jag skapa litet rutiner som känns bra. Och en sån är att handla på väg hem från jobbet på fredag - inte på Prisma men väl på Citymarket i Stenhaga. Litet mer än närbutiken och bra att ha bil när man är ensam kånkare. Men ack o ve vilken miss. Att komma sej med bil till och från Stenhaga i rusningstrafik och omfartsvägbyggestider var nog något av en mardröm. Vägar avstängda och rondeller så man håller på att få fnatt! Det kan nog hända att det blir att tänka om här. För lustfyllt ska det vara - för så var det förr!

Sopsortering enligt ny modell

Gillar! Nämligen det att vi nu äntligen ska få sortera ren bioavfall i eget kärl. Det må ju betyda renare slutprodukt efter komposteringen. Betyder också att vi inte behöver tänka på nån uppföljare till vårt komposteringkärl som blev slut pga råttornas ihärdiga gnagande.
Vi har redan i vårt höghusbolag fått ett kärl för bioavfall och det säjs att avfallet ska paketeras i papper - köpta påsar eller påsar vikta av tidningar. Hoppas bara att det kärlet töms ofta - annars kan det bli luktolägenheter varma sommardagar. Vet den som skötte den gamla komposten på gården - oskött luktade den!
Gick in och gillade Stormossens Fb-sida och har redan varit aktiv och ställt frågor och fått svar. Bravo Stormossen. Tex frågan om flytande fett - som kommer tex när man tillreder broiler i ugn -fick som svar att trots att kärlet är för matavfall kan man i detta undantagsfall hälla oljan i en mjölkförpackning och lägga i bioavfallskärlet. Precis som jag har gjort i det gamla systemet. Ny fråga som jag inte fått svar på ännu - kan man hälla matresterna direkt i kärlet -. utan påse. Påsen man viker (enligt modell) är nämligen öppen - matresterna kan falla ur. Steget är inte långt. Väntar på svar...

Full ledig dag

Konstigt hur man fyller sin lediga dag med uppgifter. Inget otrevligt men igår var det nästan för mycket av det goda och den här dan börjar nästan på samma sätt. Det som stressar ska bort - det har jag lärt mej. Det betyder att allt "kansliarbete" ska undan bums. Och så finns det kläder att tvätta. Och byråkratiska besök att sköta - igår bilbesiktning och idag skattebyrån och glasögonbutiken. Och sen förstås Sundom där jag vistades många timmar och skördade och klippte gräs. Skördar man så rensar man och lägger in. Tvättar man så stryker och manglar man. Och idag blir det städdag. Inte alls dumt egentligen - det är väl så det ska vara. Men snart, snart ska jag ha en ograverad dag. Jag låter er veta när den kommer.

Stressotålig

Trots att jag påstår (och upplever) att jag lever bra märker jag nog stråk som talar for motsatsen. Jag har ingen stresstålighet alls. Närmast i det privata. Så fort det finns saker som borde göras känns det som stora berg. Och jag vet rent objektivt att det bara är småsaker. Tror nog att det har att göra med den bokningsskräck som infall sej under B:s sjukdomstid. Dels för att jag inte ville ha nåt annat än tid att ligga bredvid honom och umgås och dels för att det visadesej att så fort jag bokade nåt för mej själv (jobb eller annat) så kom det en kallelse från sjukhuset till nåt för honom - och då skull en sak bokas om. Och detta sitter i- bli helt knottrig av att slå fast en besiktningstid, optikertid, bestämma att fara nånstans - det kan ju komma nåt annat... En grej jag måste jobba på.
Och sen har jag ju nån pervers tanke om att när jag har ledig dag så borde den vara ograverad föratt vara riktigt bra - inte ens ett krav på att fara till Sundom och jobba borde finnas. Ja, jag vet - ingen människa får ha ograverade dagar. Ska manfungera i samhället finns det alltid nåt som knackar på dörren. Det får vi leva med - också vi deltidspensionärer!

Delaktighet

Jag kände det så starkt idag när jag gick från bilen till Kulturhuset och såg alla andra på väg till samma ställe - jess, det är fint att ha ett jobb att gå till! Att vara delaktig i ett större sammanhang - min kommunala arbetsplats. Känner inte alla (inte på långt när) men vi hälsar på varann för vi hör ihop på nåt sätt. Och vad alla såg fräscha ut! Och unga! Men så börjar det bli så att jag är nästan äldst i gemenskapen. I gymnasiekollegiet är jag äldst och de på grundskolsidan får gå vid 60. Men jag vet att det finns en del som jobbar kvar ändå. Men snart är jag äldst.
Sen blev jag så glatt överraskad vid kaffepausen i den egna skolan när det bjöds på födelsedagstårta - Sippan 60 år stod det på den. Utan att jag visste nåt. Och så fick jag en blombukett och ett presentkort till Day Spa. Jättefint!
Och många kom fram och beklagade sorgen och det kändes också bra. Igen - att vara en del av en gemenskap....

Trädgårdslycka

"Vill du bli lycklig hela livet - skaffa dej en trädgård". Det har vi hört och jag misstänker att det för många är så. Säjer jag efter att ha varit i min trädgård på torpet och kommit hem både våt och smutsig. Men det är så meningsfullt. Kanske det handlar om att se resultat av sina händers verk. Dels i form av det den ger tillbaka i form av skörd - både mat och blomster och dels i form av att kunna forma den. Rensa, klippa, flytta, föröka, förminska... Det tar tid och krafter och ibland (nä ofta) upplever jag att jag inte gör nåt annat än jobbar på torpet. Vet inte hur man gör när man kopplar av. Men jag kopplar nog av när jag jobbar. Och jag vet att hela ställer är viktigt för mej trots att jag ibland är på väg att sälja det för att slippa ansvaret och det tunga jobbet. Talade om det under B:s sjukdomstid också men han sa bestämt att jag ska behålla Sundom. Han har under åren sett vad det betyder för mej och förstod säkert det som jag har insett - att det ger nån sorts tröst att vara ute i min natur som jag känner så väl. Och så är det ju en sysselsättning om tiden skulle bli lång...

Konstnatt - höststart

Konstens natt - torsdagen före skolstart. Så har det varit i Vasa länge. Var det nu så att det handlar om Konstens natt nummer 21 i år. Och vädret är alltid fint! På något sätt blir detta underbara virrvarr av människor och programpunkter och öppna hus i en kväll som blir att mysigare och mörkare en vändpunkt. Hösten är inne, skolorna börjar. Och det är ett tjohej-farväl till sommaren. Åtminstone för mej. Älskar hösten!
Det här året är ju annorlunda - som allt annat i mitt liv. De flesta konstnätter har B och jag vandrat omkring och gjort ungefär samma saker från år till år. Och ändå känns det inte illa i år - jag ska dela åtminstone en del av kvällen med väninnan N. Ser fram emot det och nu drar jag!

Oordning på torpet

Jag hade idag på min skördefärd besök av granntorparinnans trevliga barnbarn, 6 år på det sjunde. Han var av den bestämda åsikten att min trädgård var vanvårdad. Gräset behöver klippas sa han och han var nog inte så imponerad av mina små försök att för hand rensa litet bland ogräset. Du får nog låna mommos trimmare. Och visst hade han rätt, gossen. Gräsklipperiet har lagts åt sidan. Jag far för att skörda. Idag hade jag faktiskt tänkt sätta min lediga dag på att sköta trädgården men så regnade det på förmiddagen och nu på kvällen skördade jag och rensade smått. Men bara det blir fina klara höstdagar - då ska det jobbas!
Inomhus städade jag upp efter att jag tillsammans med M hade fått upp årets avlagringar på vinden - och där fick jag beröm av gossebarnet (som inte hade varit inne i mitt hus tidigare). Det finaste hus han hade sett! Tackar och bockar.

Inte färdigt

Trots att det kanske (åtminstone för stunden ) är färdigskrivet så är det garanterat inte färdigtalat. Jag behöver få älta. Hoppas ni står ut. Behöver inte nödvändigtvis få berätta om hur jag har det utan jag kan behöva få berätta om B. På något sätt tror jag att det är ett sätt att hålla hans minne levande - hos er, mina vänner.
Om jag hittar nån sorgegrupp med en bra ledare ska jag gå med. Där antar jag att man får tala med människor som har liknande erfarenhet som man själv. Och där kan jag tala utan att bli en belastning för er., mina vänner. Men jag behöver nog få tala litet med er också - ni kände ju honom...

Färdigskrivet

Nu har jag skrivit det jag hade tänkt skriva om tankar kring sjukdom, död och liv. Det har varit gott att skriva av sej och jag hoppas jag inte har gått över gränserna för vad man kan skriva...
Det att jag slutar betyder inte att det inte skulle finnas mer att skriva om - det kommer säkert att komma - och inte heller betyder det att sorgen och saknaden skulle vara borta. Kommer aldrig att försvinna!
Men det att jag har börjat jobba betyder nog att ett nytt blad vänds. Det har varit gott att börja jobba och också att kunna jobba utan oro över hur B har det hemma. Att få känna att man är helt och hållet närvarande.Och nu hoppas jag att det ska komma andra teman att skriva om. Det är underbar tid årstidsmässigt. Mörka kvällar och i bästa fall varmt och doftande. Skörden är mogen och jag har tid att njuta av naturens terapi bara jag tar mej för att göra det. Jag jobbar dock bara 40%.

Slimmat

Det är inte bara min lekamen som blev slimmad under sjukdomsperioden utan också mitt liv. Jag har skrivit om att jag inte har umgåtts just med nån - ja, tom talat i telefon med  väldigt få. På Facebook har jag kommenterat. Och att jag har trängt undan mitt liv hemma genom att inte städa och inte laga mat (men det har ju haft sina skäl). Men också annat, rena njutningar har jag skalat bort. Delvis för att jag inte har orkat men också för att jag har haft filosofin att jag inte ska besudla det trevliga med de tunga tankar och känslor jag har varit fylld med under sjukdomstiden. Jag har inte gått på Loppis, inte gått i butiker, inte spelat musik, inte spelat orgel, inte handarbetet. Nu är det mej en glädje att ta itu med allt detta. Det där med att komma utanför hemmet och att träffa folk har ju varit ett litet problem men med vänhjälp har det börjat funka.
Och jag tror faktiskt att det var rätt att slimma livet - och frågan är om något annat skulle ha varit möjligt...
Och sen blev det ju så att praktiskt taget alla de stora helgerna - jul, nyår, påsk, valborg, midsommar - har firats i sjukdomens skugga. Undrar hur det kommer att kännas när de kommer på nytt...
Ska byta ut min femårsdagbok trots att två år återstår så jag slipper läsa hur det var åren före - både de vanliga åren och detta senaste, det tuffa.

Ointressanta

När vi fick veta att B inte skulle få någon behandling tyckte vi att det var skönt att få vara i fred. Att kontroller skulle göras på den egna hälsostationen. Att slippa allehanda tröttande undersökningar på sjukhuset (ofta med dystert resultat) och få skapa rutiner i det lilla liv vi hade. Och det klarade vi faktiskt - det blev harmoni. Och med facit i hand vet jag att det var det enda rätta.
Men ibland kunde jag längta tillbaka till tiderna efter hjärtoperationen när B låg på sjukhus - hur trött han än var då. Men då var han intressant för den medicinska sakkunskapen -så inte nu... Då såg nån till honom och hade vårdansvaret - och det upplevde jag inte alla gånger nu... Han var en riktig patient då,inte nu... Och det gjorde ont.
Att vi vid tiderna för hjärtoperationen kunde tro på ett tillfrisknade gjorde ju den tiden otroligt mycket annorlunda också men det vågar jag inte ens tänka på.

Eget hem

Jag har allt haft svårt att föreställa mej hur man som efterlevande ska kunna bo kvar i ett hem som man delat - när den andra inte finns där. Hur man varje dag ska klara av att se saker som påminner om den andra - leva i dofterna.
Därför kände jag också redan under B:s sjukdomstid en tacksamhet över att jag hade ett eget hem att gå till. Att få lämna hans hem som dels innebar så många minnen från tiden före sjukdomen och dels som innebar ett hem präglat av sjukdomen. Och dofterna som var de samma före, under - och nu är desamma också efter hans död... Att ha ett hem som inte visste om sjukdom och död och som kunde ta emot mej i något som var som förr. En annan sak var ju att jag inte var som förr.
Nu efter B:s död känner jag på samma sätt. Jag har svårt att tänka mej att gå ensam till B:s hem... För att inte tala om villan - så som det känns nu kommer jag aldrig att kunna fara dit mer.
Därför är det litet konstigt hur viktiga minnessakerna är. De saker som jag har fått med mej från B - mest sånt som jag själv har gett honom och som har varit viktiga för oss men också annat - den stora gröna anoraken och den vackra rutiga skjortan som ska krama om mej då jag använder dem. Den fula träsleven, en liten skedköpt under en Seinäjokifärd. Dricka kvällste ut Pentikmuggen med dubbelöra. Ta en liten konjak i finglasen. Och så det konstiga - jag kände också ett behov av att känna doften av honom, och det blev då en ful bomulltröja - en som inte ska tvättas - som jag kan snusa på.

Om bön

Bön är väl något som man i många fall håller väldigt privat. Nån kanske säjer - jag tänker på dej och menar i själva verket - du är i mina böner. Men under B:s sjukdomstid har det blivit helt naturligt att människor talar om att be. Och det på ett lika naturligt sätt som de skulle säja - vill du ha ett glas vatten. När det har krisat till   sej har det skickats meddelanden om förbön, nån berättade att hon frågade sin man om han nämner oss i sin aftonbön (och det gjorde han) - och flera som jag inte hade en aning om att de använder bönen kunde helt naturligt skriva i nåt meddelande att de ber för oss. Och försås de som jag visste om från förr...Och då det blev så naturligt! Inte nåt överfromt prat utan som om det bara skulle höra till. Kanske för att jag själv ber upplevde jag det så starkt att jag var buren. Men visst var jag också buren av människor som berättade att vi är i deras tankar... Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mej utan alla bedjare och tänkare omkring mej. Tack!

Om begravningar

Vi designade B:s begravning helt och hållet. Och det hade ju att göra med att vi ville ha en civil begravning - det fanns ingen regi. (eventuellt skulle man ha hittat modeller på nätet men vi klarade det så bra själva). Jag vill hoppas att vi långt skulle ha designat den också om den skulle ha varit kyrklig. Men i de flesta fall antar jag att det nog blir så att de anhöriga inte orkar tänka utan tar det som bjuds. Så gjorde vi också inför mammas begravning.
Jag har emellertid alltid varit kritisk till begravningar - inte nödvändigtvis till kyrkans modeller utan till det praktiska.
Och det första handlar om kistan (det var ju en sak där vi också var konventionella med B - med en vacker träkista). Jag skulle vilja ha ett system där varje församling håller sej med ett "kistskal" där man sedan kan lägga in den enklaste tänkbara kista med den avlidna i - tex en pappkista för en som ska kremeras. Den kommer inte att synas utan det som syns är församlingens vackra skal - lika för rik och fattig. Vid jordbegravning något stabilare - tex faner. Hörde faktiskt att man nångonstans på ett sätt tillämpar det här redan så att församlingen tillhandahåller ett "täcke" som läggs på en enkel kista. Tycker att det speciellt vid kremering är helt vansinnigt att bränna upp en träkista som kostar över 1000 euro och i fallet icke-kremering helt vansinnigt att gräva ner något som förmultnar så långsamt som trä.
Det andra handlar om den s.k. kistbuketten - helt onödigt att ha en påkostad sådan. I vår ceremoni med årstidscirkeln ingick att kistan dekorerades med olika föremål - ett brinnande ljus (vår), en varm sten (sommar), en blåbärskvist (höst) och en knotig gren (vinter). Men också om man inte har en sådan ceremoni skulle jag gärna se kistan dekorerad med material från naturen- litet beronde på årstid - ris, stenar, mossa, blommor, ljung, lingonris för att ta några exempel.
Det tredje handlar om blomsteruppvaktningen. Den tycker jag kunde vara minimalistisk. Så fick vi ha det och jag tyckte det såg underbart vackert ut med rosor (vita och röda) och någon enkel bukett. Och om man har kistbegravning så tycker jag inte om det konstiga system vi har med att de anhöriga en stund efter det att de har lagt mer blommorna ska gå efter dem för att ta dem till graven och lägga ner den på nytt. Ett förslag - någon (anhörig eller annan) samlar alla blommor i en korg (församlingens) och alla blommor bärs/körs till graven och läggs ut av en person.
Och sen adresserna - de tycker jag kan ersättas med ett kontonummer så går pengarna direkt till det man önskar - inget spill till omkostnader. Om man har en stor begravning med minnesstund kan man ju läsa upp namnen från ett utdrag från banken.
Själv undanbad jag mej tom kondoleansblommor till hemmet och det blev väldigt bra. Några kom med blommor och det var fint - naturligtvis är jag glad över blommor , men tycker att typ 20+ buketter inte känns bra. Istället har jag fått massor med kondoleanskort och -brev och dem har jag ju kvar.
Det är vad jag anser om begravningar. Och jag inser att jag måste skriva ner och delge mina släktingar detta - och också innehållet i ceremonin - trots att den blir kyrklig. För man kan påverka.
Och jag inser också att om begravningar skulle bli som jag förseslår så finns det två yrkeskategorier som högt skulle protestera - bagravningsentreprenören och blomsterhandlarna...

En stor, tom kallvind

Tänk vad bra att du har den här vinden där du kan förvara saker - sa M igår när vi i våra anletens svett baxade upp årets "avlagringar". Vi befann oss på den oinredda delen av vinden på Sundomtorpet. Frågan är om det är så bra... Skulle jag inte ha den skulle jag inte kunna ta  vara på allt möjligt som annars skulle slängas. Har stolar så jag skulle kunna ordna ett bönemöte modell större. Har mattor, hur många meter som helst. Och rester från byggande och renoverande, både i stan och på torpet. Och fönster och lösa glas. De senaste föremålen kom från två ställen. Dels var det mosters lösöre plus en del möbler som behövde ett hem och dels kom det en massa redskap som hade bott i B:s garage. Allt baxades upp på vinden - tom det stora mosterköksbord som inte kunde slängas eftersom en morbror har tillverkat det. Tack M för din logistikoptimism där - det var inte det enkaste att få det uppför trappan. Men nu är alltså den stora tomma kallvinden på torpet proppfull. Stackars den som ska reda upp efter mej!