onsdag 18 juli 2012

Sorg och saknad men också glädje och tacksamhet

Igårkväll somnade min älskade B in. Det var en sällsam kväll. Han blev så svag och dålig att personalen förstod att det inte var lång tid kvar. Dotter M och jag, de två käraste personerna i hans liv, var på plats. Vi stod på varsin sida om hans säng och höll handen. Han kramade våra händer och när vi pussade honom på kinderna log han. Försökte också pussa mej tillbaka. Var helt lugn och fullt medveten om att vi var där. Stämningen var så fin och vi kunde säja allt det där på nytt som vi redan hade sagt men som tål upprepas. Han blev aningen piggare och åt litet men efter ett tag bara försvann han. Utan rädsla i ögonen, utan oro i kroppen. Han och vi fick en vacker sista kväll. En unik kväll. När jag kom hem och tände mitt sorgeljus och tog ett glas rödvin på balkongen kände jag egentligen mest lugn och lättnad. Och det har suttit i idag när de praktiska bestyren har kommit på.
Jag antar att en del av sorgen redan har sörjts. men saknaden - den kommer aldrig att försvinna. Den kommer säkert att dyka upp där jag minst anar det. På något sätt tror jag att den ljusa stämning vi upplevde igår - när han ju redan var på väg - gör att det är de positiva känslorna som dominerar. Kärleken, tacksamheten. Tacksamheten för de 29 år vi fick tillsammans. Tacksamheten över alla minnen som ingen tid eller nåt annat kan ta ifrån mej. Glädjen över att det har varit vi. Tack!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar