måndag 16 juli 2012

Saknad.nu

Har inte skrivit sedan mars. Dels har det haft att göra med att jag inte skulle ha kunnat skriva om något annat än B:s sjukdom och känslorna kring den - och jag har inte velat "hänga ut" honom. Och dels har det haft att göra med att jag har varit så oändligt trött. Har bara inte gjort nåt annat än skött B och väntat på att få fara på nytt och sköta B. Nu är B så trött och svag att han ligger på sjukhus och jag berättar om det på Fb. Och han läser inte mina blogginlägg. Jag är inte mindre trött men jag känner att jag verbalt måste börja rota i det känsloknyte som jag har i mej . Börjar med att tala  om den vardagssaknad jag känner redan nu fast han finns och jag kan se honom och tala med honom. Men jag kan inte tala som förr - inte diskutera nåt jag läst eller hört, inte fundera över nåt ords betydelse, inte berätta att jag körde på en sten med gräsklipparen (och fundera om jag borde ha nån att kolla den), inte ocensurerat komma till honom med sånt som nån har sagt eller gjort och använda honom som bollplank. Inte höra hans röst bara genom att lyfta på luren eller svänga in. Jag kan ännu nå honom på sjukhuset - kan visa min kärlek i ord och gärningar. Och nu får vi besöka närhelst vi vill. Underbart.
Jag vet att den Stora Saknaden kommer att var nåt helt annat - den kommer att vara evig. Och den kommer att poppa upp när jag minst anar det. Men jag hoppas att den nångång blir en blandning av saknad, vemod och glädje. Vi har dock haft varandra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar