Han var tjock och hade ring i örat. Det skulle jag ha klarat av. Han satt och stirrade i datorn en lång stund, började tala. Till slut talade han bara till mej och inte till B som trött satt framför honom. Jag sa till honom att han kan tala till den det berör mest. Han var kirurg. Han hade kommit med den hemskaste av hemska cancerdiagnoser. Och stämningen i rummet var sådan att man bara ville gå ut. Det var alltså en sak som saknades i hans yttre (förutom att han var tjock och hade ring i örat). Han borde ha haft stämpel i pannan - stämpel med orden "Bör inte träffa människor som inte är under narkos". Säkert en bra kirurg men han var nog inte med när empati och normalt folkvett delades ut. Ett tag senare träffade vi på raka motsatsen - en kvinnlig läkare vars svåra uppgift var att berätta att det egentligen inte fanns nån behandling. Och hon lyckades - hon lyckades skapa den trygga empatiska stämning som gör att man klarar av det trots det hemska man hör. Hon engagerade sej tom i mej. Spred berömmet långt och länge.
I övrigt har jag egentligen inte haft så många läkarkontakter när man beakta hur länge B var sjuk. Jag var ju inte på besök när ronden gick och på eftermiddag/kväll var läkaren i allmänhet inte på plats. På nån avdelning gick det att ringa och det kändes tryggt. På en avdelning (samma avdelning där jag blev avsnoppad av sköterskan) fanns det ingen chans att kontakta läkaren... Tänk att man inte förstår!
Den avdelning Bo var på sina sista dagar hade en läkare som M träffade flera gånger - och han lär ha varit bra och han såg möjligheter.
Skulle nog finnas plats för inskolning i att klara av inte bara patienten och dess sjukdom utan också de anhöriga - även om situationen är hopplös. För det är den aldrig för patienten. Och det hoppet är något helt annat än för en frisk människa. Och där ska läkaren kunna möta både patient och anhörig - vara sann och rak som expert men också lyhörd och empatisk som människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar