Ni som lever i ett parförhållande - har ni nånsin tänkt på hur mycket av era diskussioner som handlar om framtiden. Och nu tänker jag inte på nåt storstilat som att bygga hus, byta jobb utan det där vanliga - typ på midsommaren... , tänk när man får börja köpa glögg igen..., underbart när kvällarna blir mörkare..., tror jag ska köpa nya gardiner när det blir rea.... Det är mycket sånt vill jag mena. Allt det där var borta. På sin höjd kunde vi tala om veckans lördagssupé/söndagsmiddag. Och det gjorde vi och gladde oss - väl medvetna om att vi inte visste hur många det skulle bli... Så länge krafterna räckte. Den kväll B blev dålig hade vi just plockat fram grillen och skulle grilla kassler i kaptensmarinad... Och att tala om det som varit - det var också svårt. Tyckte jag. Tänkte att det gör ont att bli påmind om händelser som aldrig kommer att upplevas igen. Typ - minns du när vi var i Seinäjoki, minns du hur skönt det var när vi simmade den där augustikvällen, oj, vad det var mysigt när vi tog in julgranen... Typ. Men det kanske var mitt eget problem . Jag vet inte. Men det var en absurd känsla. Att leva i ett nu som var så skört. Var B sämre var det jobbigt, var det bättre blev man glad - men - det kommer inte att förbli såhär. Men faktiskt - när det var nån längre lugn period (och man fick vara ifred från alla hemska undersökningar och tröttsamma färder till sjukhus) kunde man vagga sej till ro i nån sorts rutin som fungerade. Trots att den var en skugga av det liv vi var vana att leva. En annan sak som var positiv var att vi var så måna om varann. Inget missförstånd fick uppstå. Allt skulle redas ut. Och risken för missförstånd fanns - jag var nog helt utmattad ibland. Men vi redde upp - väl medvetna om att den lilla tid som fanns kvar inte skulle fyllas av tjafs.
Min trygghet blev platsen bredvid B i hans breda säng - bara då visste jag hur han hade det. Och livet sträckte sej inte utanför ett nu. Men vi hade det bra där - vi diskuterade , jag löste korsord, vi såg på TV, jag hade min minidator med så vi kunde surfa och kolla saker. Och min skärpta B fanns kvar - det var bara kroppen som tog slut...
Skulle nån ha frågat vad jag saknade mest under sjukdomstiden skulle svaret ha varit - framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar