tisdag 31 juli 2012

Alltså jag vet inte...

En person frågade mej om det värsta är över nu när begravningen har varit. Mitt svar var att jag inte vet. Hur ska jag veta vad som kommer. Jag har inte förlorat min käraste tidigare. Jag vet att tiden mellan B:s död och begravningen var lugn - men jag har också märkt dagarna efter begravningen att livet kan kännas som en berg- och dalbana. Ibland helt lugnt och så plötsligt är jag nere i det svarta, vassa. Men jag klarar mej upp ur det. Det kan komma av minnen från sjukdomstiden, längtan efter något som varit, något som vi gjort tillsammans...
Det kan också komma om jag känner att jag gör nåt jag inte mentalt är redo för ännu. Så jag får ta mej i akt - jag är ännu konvalescent.

måndag 30 juli 2012

Tack för bantningstipsen - not!

Slank till semestern! Återupptäck din midja! Ät grönt och smalt! Så skriks det mot en i veckotidningar och på hälsosidor på nätet. Har det senaste halvåret hastigt bläddrat förbi dem. Med ett fnysande. Det har nog inte varit för många kilo som har varit problemet för B och mej det senaste halvåret. Tvärtom. Egentligen ett dagligt problem för B. Han har inte kunnat äta tillräckligt, inte känt smak, inte känt hunger. Och jag har oroat mej och säkert tjatat. Trodde ju han skulle dö svältdöden. Det var ju förstås bara vad jag trodde. Men han blev ju så svag! Och bara skinn och ben. Den sista tiden blev det bättre - han kunde i någon mån äta, men bara litet...
Och jag förstod precis hur han kände det för jag som är så matglad fick vissa tider kväljningar av mat. Måste tvinga i mej mina smörgåsar på jobbet. Åt förmodligen för lätt mat eftersom det var sådan som gick bäst för B (trots att jag försökte tanka extra mat hemma). Men sen är det väl nog så att sorg och stress gör att man magrar.
Magrat har jag gjort och det tycks vara svårt att få kilona tillbaka trots att jag nu äter mycket och bra. Och gärna. Tycker själv det ser snyggt ut utan valkar under bysten men det får nog inte fortsätta. Måste få på mej några kilo till. Dessutom tror jag att det inte ser snyggt ut i ansiktet. Blir så snipig.
Men som sagt - snarare gödningstips än bantningstips. Tack.

söndag 29 juli 2012

Absurt

Ni som lever i ett parförhållande - har ni nånsin tänkt på hur mycket av era diskussioner som handlar om framtiden. Och nu tänker jag inte på nåt storstilat som att bygga hus, byta jobb  utan det där vanliga - typ på midsommaren... , tänk när man får börja köpa glögg igen..., underbart när kvällarna blir mörkare..., tror jag ska köpa nya gardiner när det blir rea.... Det är mycket sånt vill jag mena. Allt det där var borta. På sin höjd kunde vi tala om veckans lördagssupé/söndagsmiddag. Och det gjorde vi och gladde oss - väl medvetna om att vi inte visste hur många det skulle bli... Så länge krafterna räckte. Den kväll B blev dålig hade vi just plockat fram grillen och skulle grilla kassler i kaptensmarinad... Och att tala om det som varit - det var också svårt. Tyckte jag. Tänkte att det gör ont att bli påmind om händelser som aldrig kommer att upplevas igen. Typ - minns du när vi var i Seinäjoki, minns du hur skönt det var när vi simmade den där augustikvällen, oj, vad det var mysigt när vi tog in julgranen... Typ. Men det kanske var mitt eget problem . Jag vet inte. Men det var en absurd känsla. Att leva i ett nu som var så skört. Var B sämre var det jobbigt, var det bättre blev man glad - men - det kommer inte att förbli såhär. Men faktiskt - när det var nån längre lugn period (och man fick vara ifred från alla hemska undersökningar och tröttsamma färder till sjukhus) kunde man vagga sej till ro i nån sorts rutin som fungerade. Trots att den var en skugga av det liv vi var vana att leva. En annan sak som var positiv var att vi var så måna om varann. Inget missförstånd fick uppstå. Allt skulle redas ut. Och risken för missförstånd fanns - jag var nog helt utmattad ibland. Men vi redde upp - väl medvetna om att den lilla tid som fanns kvar inte skulle fyllas av tjafs.
Min trygghet blev platsen bredvid B i hans breda säng - bara då visste jag hur han hade det. Och livet sträckte sej inte utanför ett nu. Men vi hade det bra där - vi diskuterade , jag löste korsord, vi såg på TV, jag hade min minidator med så vi kunde surfa och kolla saker. Och min skärpta B fanns kvar - det var bara kroppen som tog slut...
Skulle nån ha frågat vad jag saknade mest under sjukdomstiden skulle svaret ha varit - framtiden.

Vidare.nu

Nu är begravningen över och nu borde livet återgå till det normala. Sådär rent teoretiskt. Men första dagen av det "normala" blev nog inte så lätt. Det var inte lätt att skörda för lördagssupén - den som vi ju skulle ha ätit tillsammans. Och speciellt inte när den samtidigt skulle ha varit födelsedagssupé.
Men sen är det väl nog det också att när den första känslan av lättnad över att slutet blev så fint och lugnt och glädjen över att få vara med och ordna en fin begravningsceremoni börjar vara i bakgrunden så kommer andra saker upp. Och det är närmast den jobbiga sjukdomsperioden som spökar nu. Små filmsnuttar spelas upp och jag bara tänker på hur jobbigt han hade det. trots att han hela tiden var positiv och kunde njuta av de små trevligheter vi ändå kunde ha. Men det är väl bara att se hela filmen... Och sen var det också annonsen - det var ganska starkt att se B:s namn i pränt i en dödsannons (trots att jag ju hade sett den tidigare).
När det gäller att gå vidare handlar det ju inte bara om samhällsanpassning. Själen ska också anpassas. Den där inre friden saknas nu - det känns litet som en nåldyna i mej...Och då tror jag vi ska ställa in siktet på en högre nivå än tidigare. Jag vill tro att jag går ur detta som en starkare och visare människa. Jag får försöka ta till mej det som ju alltid finns - naturens dofter, smådjuren på gården, maten, dofterna, människorna - och verkligen ta det till mej. I långsam takt. Jag borde ju ha tid nu. Kanske kommer det att kännas som om jag har för mycket tid ibland...
Jag ska med andra ord öva det som den nyhjälplösa människan har gett ett namn  - mindfulness

lördag 28 juli 2012

Två dagar...

Igår begravning och idag 60-årsdag. Det går nästan i kors. Fick kondoleanskort och gratulationskort från samma familj med några dagars mellanrum. Men det är väl så här ibland i livet. Och födelsedagen blev en historia i stillhet. Och inte hade jag tänkt fira på nåt märkligare sätt om allt skulle ha varit som förr heller. Vi hade talat om att resa. 50-årsdagen blev en resa till Tallinn - kanske 60-årsdagen skulle ha blivit en upprepning.
Det var nog ganska jobbigt att vara i Sundom och skörda för födelsedagssupén. Den som jag nu tillreder för att inta på balkongen om ett tag. Mycket läckert blir det säkert med egen nypotatis, blomkål, biff med vitlökssmör, egna grönsaker och vin som grannen gav mej i present. Och egna jordgubbar till efterrätt. Men inte skulle det ju vara så här! Den här supén skulle vi ju äta tillsammans.
Men vem har sagt att allt får fortsätta som förr? Därför gäller det nu att ta vara på det som finns kvar. Smaklig måltid, Sippan!

fredag 27 juli 2012

En dag fylld av känslor

"Härlig är kvällen, fridfull och ren... " Det var ett ord som kom för mej just när jag satt på balkongen med mitt sorgeljus tänt och tog ett glas rött för B. Ganska fin känsla efter en unik dag. Att vara med om sin älskades begravningsceremoni och komma hem med känslan av att vara rikare än förut - det måste väl betecknas som fint. Men så hade vi skapat ceremonin själva , Dotter M och jag. M regisserade och skrev texter utifrån våra diskussioner. B fick en ceremoni som passade honom - en civil begravning. Högtidlig, varm och intim. De närvarande bjöd på sej själva och M:s livscykeltänkande satt så bra. Och naturen. Och brorsbarnets gitarrspel. Och kollegans sång. Vi hade faktiskt en präst som höll i trådarna - privat. Hon läste tex mitt tal - försökte inte ens själv. Det hela avslutades med minglande på gräsmattan med Pommac i glasen. Och jag fick komma hem uppfylld av att vi gav B en fin och värdig begravning.
klistrar in programmet.




LIVETS ÅRSTIDER – Cirkelceremoni i Bo Gunnar Pensars anda,
27.07.2012 i Stora Kapellet




Begynnelsemusik: Zachris Pensar

Sång ur pappret: Old Lang Syne, gitarr Sixten Granroth

Cirkelöppning: Samling gemensamt vid kistan, text & symboler Monika PG med familj

Visa på vägen: Sång Ruth Lawast, gitarr SG. Spegling av Jarl Hemmer

Farväl vid kistan: Sippan, Monika med familj, Bos bröder med familjer, Sippans syskon med familjer, vänner, samt kondoleansuppläsningar och eventuella blomsterhyllningar

Cirkelavslutning: Samling gemensamt, årstidernas farvälord, Old Lang Syne

Ord på vägen: Ur Muminpappan och havet av Tove Jansson, Siv Jern

Musik: ZP



Pappans tankar blev trötta
och han var hela tiden medveten om
att familjen stod
och väntade bakom honom
och höll sig tyst.
Till slut ropade han över axeln
"Jag ska sova ett tag."


torsdag 26 juli 2012

Frissan - terapeuten

Redan då jag bokade tid märkte jag det - den här människan är inte rädd för min sorg. Jag berättade - hon har träffat mej många gånger under B:s sjukdomstid och jag har kommit med sämre budskap varje gång - och hon sa bara lugnt - vi ses på torsdag så får vi tala mera. Och så var det. Hon lät mej berätta och hon frågade på ett lämpligt sätt. Tårarna kom och hon bara klarade av det. Unga människan! Men det har väl inte med ålder att göra... Tackade henne för att hon klarade av att lyssna. Hon hade dessutom träffat den friska B som satt i stolen bredvid klippstolen och gav instruktioner om hur hon skulle klippa...

onsdag 25 juli 2012

Sommarkläder hej, hej

Idag har jag en lång tid befunnit mej i min walk in closet (även kallad centralgarderob). Dels är det nödvändigt att sanera ibland. Inspirerad av scarfsanerandet och väninnans rejäla utrensning igår tänkte jag att  nåpgra plagg skulle hamna i Rödakorspåsen. Ganska nöjd faktiskt. Åtta plagg i påsen och ytterligare två som blev utlokaliserade. Det är mycket för att vara jag!
Dels behövde minnet friskas upp när det gäller sommarkläder. Praktiskt taget hela sommaren har jag gått klädd i joggingdräkt och mysbyxor inomhus. Undantag midsommarhelgen. Det har bara inte varit läge för annat. Riktigt trevligt att se allt det som jag brukar använda på sommaren. Saker som köptes ifjol som egentligen är nya ännu. Känns skönt att ha koll på klädläget igen.

tisdag 24 juli 2012

Saknad.sen

Jag skrev ett tidigare inlägg på temat saknad.nu om saknaden i vardagen och allt det praktiska som man har varit van att dela. Och den saknaden fanns ju redan när B levde.
Den andra saknaden den Stora saknaden, den Eviga saknaden - den är inte heller bunden till tid. Minns en gång - B var ännu ganska kry då - när jag på Strömsö såg ett inslag från metallskroten. Brast ut i gråt. Kopplade det så starkt till vår något konstiga promenadväg längs nedlagda järnvägsskenor som gick förbi metallskroten. Och det var en grej som säkert ar unik för oss - att gå den konstiga vägen. Och därför blev det så starkt. Det var vårt och vi kommer aldrig att ha det igen. Samma sak gäller (om vi nu ska hålla oss till geografi) alla de rutter vi tog på våra söndagspromenader. Och det handlar ju om hela stan! Plaststolarna utanför Othello där vi tog tapetserarkaffe ifjol den här tiden. Och villan. Oj vad det rev i mej att se de bilder M lade upp i söndags. Bilder från Lilla villan - som vi med gemensamma krafter hade restaurerat och gjort till vår. De kära vyerna, de kära detaljerna. Det stället kan jag inte mer besöka!
Prisma-varuhuset har jag inte kunnat besöka under B:s sjukdomstid. Det var pårt gemensamma lördagsprojekt - att veckslutshandla på Prisma. Visste inte hur jag skulle kunna närma mej det. Men så for jag dit med en god vän- tog tjuren vid hornen - och lyckades! Fick Prisaterapihjälp. Tack N.
Och B:s hem - dofterna och minnena. Går ganska bra nu när M finns där men att gå dit ensam senare - det blir svårt. Förstår inte hur man skulle klara av att bo ensam kvar i ett hem som man delat med sin kära.
Och fotona - kan inte se på foton av B just nu - inte en tanke på att ha ett pappersfoto framme.
Jag vet att saknad. sen kommer att vara evig. Hur ont det kommer att göra vet jag inte men jag vet att den kan kommma när jag minst anar det - ett föremål, en plats, en doft, en tidpunkt - anything.
Jag hoppas ag ska klara av att ta saknaden som ett tecken på att jag har älskat.

Icke rum

Jag tror att vi alla har upplevt det. I samma stund som en patient blir inskriven på sjukhus är det nån som börjar tänka på att skriva ut den.. Om inte nån annan så patienten själv. Men också systemet. Och det förstår jag - det handlar om dyr specialistvård på ett sjukhus och när den är gjord fortsätter grundvården annanstans - via det kommunala eller hemma. Men när det gäller att skriva ut patienten för att han/hon ska få komma hem betyder det också att vårdansvaret överförs till patienten - eller ofta i praktiken till den anhöriga. Vi fick uppleva det många gånger. Och hur sen ensam hemma veta när det är dags att söka hjälp. Hur hög feber? Hur svullna fötter? Hur trött? Bara några exempel. Och vägen till en säng går via akuten och där väntar man. Och väntar. Vårt rekord var visst 13 timmar. Och så får man en säng - och det startar om på nytt. Det värsta var den gång B var utskriven från en avdelning och skulle in på en annan senare. Blodprov togs och ingenstans fick vi svaren. Superstressigt.
Också nu när han på slutet var så svag talades det om flyttning. Tack och lov kom vi aldrig så långt - också en flyttning skulle ha varit ansträngande då.
Minns från min mammas sjukdomstid att det var samma sak. Och hon hann bli flyttad till den fina avdelning som jag kallar Vasas hospice - på Vasa stads sjukhus. Hon fick eget rum och jag minns att jag tackade för att det finns en avdelning där man får vara sjuk i fred och tíll och med dö...

söndag 22 juli 2012

Sorgevärk

Jag har sorgevärk (det lämpliga ord jag lärde med i Fråga doktorn). Den kan lokaliseras till magen men känns också i armar och ben som en svaghet. Den värken har jag känt redan under B:s sjukdomstid och kommer att ha den med mej ett tag framöver är jag rädd. Den syns också i ögonen som är matta och ledsna. Redan tidigt under B:s sjukdomstid hade jag sorgevärk utan att fatta det. Fick tandvärk, gick till tandläkaren som inte hittade någonting utan bara kunde konstatera att det var spänningar som orsakade känslan av värk. Kroppen är nog sprödare än vi tror. Den tar stryk när själen lider. Ingen värkmedicin biter på den värken.
Jag kan föreställa mej att ett normalt liv ute bland folk ska bita. Ett liv där glädjen över det som finns kvar ska ta överhanden - och naturligtvis också glädjen över att vi fick våra fina år tillsammans.
Men just nu har jag sorgevärk.

lördag 21 juli 2012

Läkare

Han var tjock och hade ring i örat. Det skulle jag ha klarat av. Han satt och stirrade i datorn en lång stund, började tala. Till slut talade han bara till mej och inte till B som trött satt framför honom. Jag sa till honom att han kan tala till den det berör mest. Han var kirurg. Han hade kommit med den hemskaste av hemska cancerdiagnoser. Och stämningen i rummet var sådan att man bara ville gå ut. Det var alltså en sak som saknades i hans yttre (förutom att han var tjock och hade ring i örat). Han borde ha haft stämpel i pannan - stämpel med orden "Bör inte träffa människor som inte är under narkos". Säkert en bra kirurg men han var nog inte med när empati  och normalt folkvett delades ut. Ett tag senare träffade vi på raka motsatsen - en kvinnlig läkare vars svåra uppgift var att berätta att det egentligen inte fanns nån behandling. Och hon lyckades - hon lyckades skapa den trygga empatiska stämning som gör att man klarar av det trots det hemska man hör. Hon engagerade sej tom i mej. Spred berömmet långt och länge.
I övrigt har jag egentligen  inte haft så många läkarkontakter när man beakta hur länge B var sjuk. Jag var ju inte på besök när ronden gick och på eftermiddag/kväll var läkaren i allmänhet inte på plats. På nån avdelning gick det att ringa och det kändes tryggt. På en avdelning (samma avdelning där jag blev avsnoppad av sköterskan) fanns det ingen chans att kontakta läkaren... Tänk att man inte förstår!
Den avdelning Bo var på sina sista dagar hade en läkare som M träffade flera gånger - och han lär ha varit bra och han såg möjligheter.
Skulle nog finnas plats för inskolning i att klara av inte bara patienten och dess sjukdom utan också de anhöriga - även om situationen är hopplös. För det är den aldrig för patienten. Och det hoppet är något helt annat än för en frisk människa. Och där ska läkaren kunna möta både patient och anhörig - vara sann och rak som expert men också lyhörd och empatisk som människa.

fredag 20 juli 2012

Återta hemmet

Idag städade jag ordentligt för första gången på flera månader. Nog har jag ju vispat bort det mesta men inte dammsugit på riktigt och tvättat golven. Det har bara inte känts viktigt, Men nu känns det fräscht. Och nu är jag ju mera hemma och ser hur det ser ut. En annan sak som är konstig är att jag ju egentligen inte har lagat mat hemma på ett bra tag. Men det känns bra att kunna göra det igen trots att det ju nästan är så att jag väntar att B ska dyka upp när jag har maten klar...

Anpassning

Jag känner att jag nästan har blivit folkskygg under B:s sjukdomstid. Jag har rört mej mellan soffan ,B:s breda säng och närbutiken. Ibland jobbade jag ju men det är ett tag sen. Ibland for jag till Sundom men det var korta ryck. hade jag ärende till stan - typ apoteket (som väl var den vanligaste orsaken att röra sej i centrum) så gjorde jag det jag skulle och höll på att gå upp i limningarna om jag måste vänta länge och så fort hem till soffan och datorn eller en Sudoku.
Nu skulle det gälla att anpassa sej till folk. I princip har jag ju stan som mitt andra vardagsrum och älskar att dalla runt i butiker. Men tydligen ska man må bra för det också...
Idag var jag en sväng - och kom tillbaka med en dyr landstigningsjacka - dyr trots att den var på rea med 30% rabatt. Kändes bra och jag tror att B skulle ha sagt grattis. Nu var det istället dotter M som sa det.
Det är bara att ta tjuren vid hornen och öva. Samhällsanpassning kallas det väl...

torsdag 19 juli 2012

Vård och känslor

Hon hade tårar i ögonen när hon gick ur rummet. Den medelålders skötare som jobbade när Bo började vara på väg från oss på riktigt. Vi hade bett om att få vara ensamma, dotter M och jag, med Bo. Vi sa att vi inte är rädda och att vi klarar oss. Och när hon gick ut såg jag tårarna. Det var så starkt. Att våga visa empati och släppa fram egna känslor på det sättet.
Vi har träffat många av den goda sorten under färden. De som har förstått, varit vänliga och mjuka och tagit sej tid trots att man vet vilken tidspress de lever under. Men vi har också - speciellt på en av avdelningarna - träffat på motsatsen. Eller åtminstone uppfattat det så. Har eventuellt skrivit om det tidigare men det finns så på ytan ännu. Den skötare som inte lät med få ta del av Bos blodvärden för de "fanns i hans papper" , som inte lät mej tala med läkaren eftersom "potilas on siinä iässä että ymmärtää mitä lääkaäri puhuu". En sån attityd visar nog att man inte har förstått grejen. Det att en lugn anhörig betyder en lugn patient. Och annars också - att se en annan människas nöd - oberoende av vilken roll man har i ett människomöte.
Nån enstaka gång har nån också sett mej och på nåt sätt sagt något uppmuntrande. Det har känts bra.
Huhuh, vilket viktigt jobb vårdarens är! Läkarna ska få en egen kria.

onsdag 18 juli 2012

Sorg och saknad men också glädje och tacksamhet

Igårkväll somnade min älskade B in. Det var en sällsam kväll. Han blev så svag och dålig att personalen förstod att det inte var lång tid kvar. Dotter M och jag, de två käraste personerna i hans liv, var på plats. Vi stod på varsin sida om hans säng och höll handen. Han kramade våra händer och när vi pussade honom på kinderna log han. Försökte också pussa mej tillbaka. Var helt lugn och fullt medveten om att vi var där. Stämningen var så fin och vi kunde säja allt det där på nytt som vi redan hade sagt men som tål upprepas. Han blev aningen piggare och åt litet men efter ett tag bara försvann han. Utan rädsla i ögonen, utan oro i kroppen. Han och vi fick en vacker sista kväll. En unik kväll. När jag kom hem och tände mitt sorgeljus och tog ett glas rödvin på balkongen kände jag egentligen mest lugn och lättnad. Och det har suttit i idag när de praktiska bestyren har kommit på.
Jag antar att en del av sorgen redan har sörjts. men saknaden - den kommer aldrig att försvinna. Den kommer säkert att dyka upp där jag minst anar det. På något sätt tror jag att den ljusa stämning vi upplevde igår - när han ju redan var på väg - gör att det är de positiva känslorna som dominerar. Kärleken, tacksamheten. Tacksamheten för de 29 år vi fick tillsammans. Tacksamheten över alla minnen som ingen tid eller nåt annat kan ta ifrån mej. Glädjen över att det har varit vi. Tack!

tisdag 17 juli 2012

Skratt och skämt

Jag undrar när jag har skrattat senast. Eller när Bo och jag har skrattat senast. Eller skämtat. Det som vi har varit så bra på. Vi har lett - roat, värmande, kärleksfullt men skrattat gott - nej , jag tror det är länge sen. Är det nu så att skratt är en lyx som förekommer bara när man mår bra, när man är hel? Eller har det varit så att våra samtalsämnen inte har varit sådan att de inte har lockat till skratt. Det har förstås handlat mycket om det praktiska och kring sjukdomen. Men jag tror inte heller att jag har skrattat tillsammans med andra. Vilka andra förresten? Jag har ju inte träffat nån. Och det är mitt eget fel. Många har bett mej komma men jag har sagt nej till praktiskt taget allt. Har inte orkat umgås. Inte orkat tala. Men mer om det senare.

måndag 16 juli 2012

Saknad.nu

Har inte skrivit sedan mars. Dels har det haft att göra med att jag inte skulle ha kunnat skriva om något annat än B:s sjukdom och känslorna kring den - och jag har inte velat "hänga ut" honom. Och dels har det haft att göra med att jag har varit så oändligt trött. Har bara inte gjort nåt annat än skött B och väntat på att få fara på nytt och sköta B. Nu är B så trött och svag att han ligger på sjukhus och jag berättar om det på Fb. Och han läser inte mina blogginlägg. Jag är inte mindre trött men jag känner att jag verbalt måste börja rota i det känsloknyte som jag har i mej . Börjar med att tala  om den vardagssaknad jag känner redan nu fast han finns och jag kan se honom och tala med honom. Men jag kan inte tala som förr - inte diskutera nåt jag läst eller hört, inte fundera över nåt ords betydelse, inte berätta att jag körde på en sten med gräsklipparen (och fundera om jag borde ha nån att kolla den), inte ocensurerat komma till honom med sånt som nån har sagt eller gjort och använda honom som bollplank. Inte höra hans röst bara genom att lyfta på luren eller svänga in. Jag kan ännu nå honom på sjukhuset - kan visa min kärlek i ord och gärningar. Och nu får vi besöka närhelst vi vill. Underbart.
Jag vet att den Stora Saknaden kommer att var nåt helt annat - den kommer att vara evig. Och den kommer att poppa upp när jag minst anar det. Men jag hoppas att den nångång blir en blandning av saknad, vemod och glädje. Vi har dock haft varandra!