lördag 14 september 2019

Knottror

Blir så trött på tröjor som blir knottriga efter nån användnng.
Talar om tröjor och koftor som är litet tjockare än helbomull, som är mjuka och sköna. Och som tydligen innehåller viskos.
Har två nya exemplar just nu, en långärmad köpt på ett icke-billigt ställe och en kofta köpt på en sportaffär. Men det betyder väl inget om det är viskosen som är boven
Kan inte använda smycken som skaver, får vara försiktig med axelbandet på väskan. Eller vet inte, de kommer tydligen överallt, knottorna.
Är det nu så att vi får vad vi förtjänar. Borde vi köpa helylle (var man nu får tag i sånt) och helbomull? Det är bara det att de  här tröjtyperna är så lämpligt mellan tunna och tjocka.
Saknar Benetton där jag fick kläder som (oftast) fungerade utan knottror.
Inte världens störta problem men blir så trött på knottror. Vill kunna använda mina plagg länge.


torsdag 12 september 2019

Nervös?

Man frågar mej om jag är nervös inför fotoperationen.
Det är jag nog inte - men vet ju inte hur det känns dagen före. Litet nyfiken är jag dock.
Jag vet att jag har en lång konvalescenstid men jag tror att - om jag inte har så ont - det kommer att vara en lugn och skön tid. Under min bästa årstid dessutom.
Kommer säkert att vara frustrerad över mina begränsningar många gånger men att tossa på hemma brukar ju inte vara fel i min värld.
De flesta i min omgivning som har genomgått Hallux valgusoperation är nöjda. Men för nån dag sen hörde jag om en som går med värk efter sin operation.
Då man hör sånt funderar man ju. Skulle man klara sej med läget som det är? Skaffa specialbreda skor istället.
Men så behövs det bara att det värker och bultar i foten efter en vandring så tror man igen att det är rätt.
Kommer nog att sörja över långpromenaderna som inte lär bli av på ett bra tag. Och skorna - mina gamla skor - kommer de att gå på foten? Tröstar mej med att när jag lägger bort sjukhusets specialsko börjar det vara dags för piggskor. Och de polstrade stora skorna ska väl gå att använda. Till vardag och fest om så behövs.
Bara att gå in för det hela med gott mod nu och lita på kirurgen.


måndag 9 september 2019

Nödfall

Var på promenaden inne och handlade nåt smått i den relativt stora närbutiken. In kom en dam och frågade kassan om det finns toa i butiken. Nej var svaret.
Lögn vill jag påstå. Tydligen har man ingen kundtoa men personalen har garanterat en. Och jag anser att en person i nöd ska få använda den.
Det har jag lyckats bra med i fina gatans fina butiker i Hesa.
Har nog också misslyckats - på en bank i stan. Hade ärende till banken och satt och väntade - frågade i infon efter toa - infotjejen gick bort för att reda ut - kom tillbaka och sa nej, vi har ingen. Pftt!!
Jag menar - man frågar inte efter toa om man inte är i nöd. Och nöden kan vara verkligt stor tex för folk med nån tarmsjukdom. Och att släppa in nån på kundtoan kan väl inte vara så farligt.
Det hör till de mänskliga rättigheterna att få kissa och bajsa. Gratis.
Tack för fina gratistoan i Rewell center!






fredag 6 september 2019

Styrkeöverföring

Vi åkte ner i samma hiss från avdelningen på stadssjukhuset där vi varit och besökt i samma rum. Jag frågade om det var hennes mamma som hon hälsat på. Jo det var det och hon berättade att mamman hade en plats på nåt Hem i staden men klarade sej inte mera där. Och hur ska det nu gå?
Jag märkte hennes ångest. Kände igen den från när min egen mamma var sjuk. Försökte få något av min styrka över till henne. Vi kramades inte men jag tror jag rörde vid hennes arm och önskade henne kraft. 
Kom efteråt att tänka på en situation när min mamma låg för döden och jag hade varit och besökt. Måste bara stanna upp innan jag lämnade avdelningen, bara pysa ut litet av det jag kände. Det här såg en personal som höll på att mata en patient i ett rum. Hon lämnadedet hon hade för händer och kom ut i korridoren och kramade om mej. Den människostyrka jag fick i den kramen minns jag ännu  - 15 år senare.
Hoppas jag lyckades förmedla något av samma sak till kvinnan jag åkte hiss med.


onsdag 4 september 2019

På gym

Jag tycker mera om att vara på gymmet än jag nånsin hade trott. Jag har ett program - ett antal utvalda apparater och ett antal gånger jag ska dra och vrida och böja eller vad man nu ska göra i dem. Vänlig personal. Blev instruerad första dagen. Nu söker jag själv nya apparater som jag ser andra använda och som verkar bra för mej.
Idag kom en personal fram och berättade att jag hade använt en apparat fel - eller åtminstone ineffektivt. Det var ju trevligt att hen hade sett mej.
Det finns också en gemenskap med de andra gymmarna - man hälsar, byter några ord och känner igen varann.
Och för att inte tala om att det känns bra. Känner att mina axellåsningar till en del är öppnade. Känner mej pigg efter ett pass.
Men som det nu känns kommer det i alla fall bara bli den här månaden. Tycker vägen till gymmet är så vansinnigt tråkig at gå trots att jag nångång kan räkna med sällskap. Vill inte ta bilen sen i smällkalla vintern. Och sen - om man ska gå två gånger per vecka så är det ett pusslande att få in det - speciellt om det följer hårtvätt efter (jaja - jag hör era fnysnigar).
Tror nog jag när foten är användbar igen efter operationen återgår till min ljuvliga  Opistojumpa på Kasernområdet.
Undrar förresten varför det låter snärtigare att säja att man går på gym (eller ännu bättre salilla) än att säja att man går på jumpa.
Nåväl - pigg och belåten efter dagens pass. Fick igång skakapparaten idag också så jag fick avsluta men en härlig shakestund.